Vår 6-åring har väldiga aggressionsproblem
Vi är i desperat behov och vet inte vart vi ska vända oss så jag börjar att berätta lite här så kanske ni har ett svar.
Vi har fyra barn: flicka 7 år, pojke 6 år samt två tvillingpojkar 3 1/2 år.
Våran son på 6 år har ruggiga aggresionsproblem som bara eskalerar då han blir äldre och starkare. Han har alltid haft temprament men nu när han är så pass stor så är han stark. Han blir så arg så han slår både mig och sin pappa samt sina kompisar om det vill sig illa. Han har sönder saker i vårat hem och saker i skolan. Det är som om det svartnar för honom. Han har ett väldigt fult ordval och skriker och gapar när han inte får som han vill. Det kan röra sig om att han inte får ha tennisskor mitt i vintern eller måste hjälpa till att plocka undan sina saker eller dylikt. Går syster förbi kan han bara slå henne och jagar gärna upp småsyskonen och lever rövare.
Vi har prövat allt, bestraffning och uppmuntring men inget funkar. När han är i osäkra situtaioner är han väldigt lugn och fin och blyg, men när han är trygg är han stöddig och kaxig.
Han är väldigt duktig på många saker som att bygga och konstuera. Men hans humör tar knäcken på våran familj och vi vill inte ringa runt till halva kommun för att söka hjälp utan vill veta vart och vem man kan tala med. Vi hoppas på att någon av er kan ge oss en vägledning till vem vi ska kontakta?
Jenny Klefbom svarar:
En grundläggande fråga som behöver få sitt svar innan man kan veta hur ni ska bete er är vad i er sons beteende som beror på en faktisk oförmåga hos honom. Och vad som däremot är möjligt att förändra genom olika behandlingar, annat bemötande eller någon annan förändring av miljön runt honom.
Det finns ju nämligen barn som har så svårt att hantera sina impulser, att reglera sina känslor eller att leva sig in i andras känsloliv (vilket krävs för att man ska kunna bete sig på ett empatiskt och snällt sätt mot andra) att det kan ses som funktionsnedsättande. Det här är något som jag tycker att det är befogat att en psykolog tog sig en titt på hos er son, och det är i första hand skolpsykologen som ska engageras för en sådan insats. Särskilt med tanke på att problemen verkar vara lika stora i skolan som hemma, så behöver skolans elevhälsoteam involveras.
Ett par ledtrådar som ni själva kan fundera över är att barn som har svårigheter med exempelvis impulskontroll, ofta är väldigt ångerfulla efter att de har utsatt någon för sina utbrott. Barn som däremot har svårt att förstå de sociala koderna kan uppvisa en total (och lite anmärkningsvärd) oförståelse för hur andra drabbas av deras agerande. Känner ni igen något av detta hos er son?
Om er sons beteende i stället snarast är en konsekvens av hur ni och andra har bemött honom (dvs främst beroende av miljöfaktorer) så handlar lösningen främst om att ni föräldrar, men även lärare, behöver få nya redskap i bemötandet av er son. Du skriver att ni har provat med bestraffningar (som inte har någon nämnvärd effekt på några beteendeproblem) och uppmuntran, som visst kan fungera men den måste då användas på ett konsekvent sätt med tydliga syften.
Det går inte heller att applicera allmänna ”uppfostringsråd” på alla barn. Där en del barn behöver frihet under ansvar, behöver andra barn mycket tydliga och konsekventa gränser. Inget barn behöver dock en massa skäll och hårda ord.
Alla människor är en produkt av både genetiskt påbrå (det jag beskriver först) och den miljö som omger oss (som jag tar upp i stycket ovan). Detta gäller även er son. Oavsett hur det ligger till med saken så går det alltså att jobba på en beteendeförändring, men man bör ha målen lite olika ställda beroende på det jag skriver ovan. Någon som är oerhört impulsiv kommer sannolikt att fortsätta att vara det, även om man kan få stopp på exempelvis våldet. Någon som däremot ”bara” har ett inlärt beteendeproblem kan helt bli av med sina negativa vanor.
Att tala om för er vem ni ska kontakta kan jag inte göra. Psykologiguiden är inte någon vårdguide och har inte någon samlad information om hur vårdutbudet ser ut i kommuner och landsting runt om i Sverige. En annan sak är att detta utbud kan förändras från månad till månad.
Skulle jag råda er till ett par saker så är det dock att först och främst höra hur skolpsykologen ser på er sons beteenden. Och sedan att kontakta er kommun och undersöka om den erbjuder föräldraprogrammet KOMET. Att ringa runt kan kännas som jobbigt om man bara bollas runt mellan instanser, men nu har ni en liten vägledning kring vad ni ska fråga efter och hos vem.
Vänlig hälsning,
