5/5/2014

Min syster med ADD styr över familjen

Jag är 14 år och är sjukt arg och ledsen för att min storasyster (diagnostiserad med ADD och depression) alltid ska göra mig ledsen och komma undan med det! Idag så hade jag fått skäll när jag skrek på min syster när HON åt min mat. Och sedan hade jag gömt mig inne på toan och grät för att min mamma inte bryr sig om mig och att jag visste att min syster var vid andra sidan dörren och jag ville inte starta bråk, jag sa det tydligt till henne så fort jag rusade förbi henne på väg till mitt rum.

Sedan kommer min arga mamma och slänger upp dörren och skriker att jag måste torka upp colan som jag har spillt ut på hennes rum. Jag säger att jag vägrar eftersom att jag inte har spillt ut någon cola någonstans någonsin men då blir hon ännu surare och upprepar frågan som om jag var korkad, men även den gången vägrar jag och frågan varför hon alltid står på min systers sida och svaret jag får är :

- För att jag tror bara på din syster.

Jag blev så sjukt ledsen att få höra det här bara för att hon ljuger ALLTID om allt och gömmer sig ALLTID bakom någon, så om jag påpekar det är det jag som får straffet ;(; Vad ska jag göra ? Jag orkar verkligen inte mer för min mamma tröstar mig aldrig när jag är ledsen men tröstar alltid min syster och ska alltid anpassa sig efter henne även om jag mår värst i familjen då det inte alls märks av min systers psykiska nedsättningar.


Ingrid Gråberg svarar:

För säkerhets skull vill jag börja med att påminna om en sak. Det som du beskriver är din upplevelse och det är högst sannolikt att din mamma och din syster skulle ge mig en annan bild av situationen om de fick chansen. Men oavsett vad de har att säga om saken, så är det naturligtvis sorgligt och upprörande att du ska behöva känna dig så extremt orättvist och illa behandlad. Bara det exemplet du tar upp när din mamma säger rakt ut att hon bara tror på din syster (och alltså inte alls tror på det som du säger) skulle kunna få vem som helst att känna sig ledsen, frustrerad, sviken och uppgiven. Nu har jag förstås ingen aning om vad som ligger bakom din mammas uttalanden och ageranden. Det händer att föräldrar tydligt favoriserar ett av sina barn, men jag törs påstå att det inte är så vanligt – i alla fall inte att de gör det medvetet. Däremot är det nog många barn som upplevt att de blivit orättvist behandlade av sina föräldrar någon gång under uppväxten. Nu är ju inte livet särskilt rättvist över huvud taget, och dessutom är det inte alltid enkelt att avgöra vad som är rättvist i en enskild situation.

Mellan syskon uppstår ofta avundsjuka och tvister om vad som är rättvist. Men när föräldrar behandlar sina barn olika beror det oftast på att det finns faktiska, eller upplevda, behov som gör att ett barn behöver mer tillsyn, hjälp eller hänsynstagande än övriga familjemedlemmar. Det är förmodligen väldigt få föräldrar som vill vara orättvisa, eller som tycker att de är orättvisa mot sina barn, men tyvärr blir det ibland så ändå. Alla vuxna klarar inte av att fördela sin uppmärksamhet och omsorg utifrån varje barns faktiska behov.

Kan det i ditt fall vara så att din mamma inte ser och förstår vad du behöver? Eller räcker hennes ork inte till, så att hon måste prioritera den som hon tror har det värst?

I ditt brev beskriver du en aktuell händelse som börjar med att du blir arg på din syster och sedan får skäll för att du skrek åt henne. Under konflikten gråter du och vid ett tillfälle frågar du varför din mamma alltid står på din systers sida. Spontant kan man tycka att du har gett ganska tydliga signaler om hur du känner dig, men jag undrar om du har försökt att framföra ditt budskap också under lugna stunder. För om det bara är i samband med konflikter som du försöker nå fram till din mamma är risken stor att hon inte är så mottaglig.

Min rekommendation är att du passar på att berätta om dina tankar och känslor när du är på tu man hand med din mamma och båda två är på bra humör inledningsvis. Ge henne en ordentlig chans att förstå hur du mår och hur du upplever att du blir bemött.

Om du känner att det kan vara svårt att få till ett bra samtal med din mamma tycker jag att du ska ta hjälp av någon vuxen person som kan se till att ni lyssnar ordentligt på varandra. Då minskar risken att ni missförstår varandra eller att era känslor tar överhanden. Finns det någon närstående vuxen som du kan anförtro dig åt och som skulle kunna hjälpa till att förmedla det du vill ha sagt till din mamma (ifall det behövs)? Om inte, tycker jag att du ska vända dig till skolkuratorn. Då kan du berätta mer om hur du har det hemma och få konkreta råd gällande vad du själv kan göra, samt handfast hjälp av olika slag.

Vänlig hälsning,