2014-04-28
Mamma vid 50
Är 50 år och gravid. Min man är 55. Jag mår jättebra och ser fram emot att bli mamma igen. Vi har en underbar flicka på 8 år. Våra närmaste har reagerat försiktigt positivt. Men övriga omgivningen, grannar, vår dotters kompisars föräldrar etc. verkar tycka att det är en smärre katastrof att vänta barn vid min ålder. Jag vet ju innerst inne att man inte skall bry sig om vad folk säger men det är lättare sagt än gjort. Vi bor i en liten stad och skvallret går. Kommentarer som: " Har ni verkligen tänkt över det här?" "Fy, ni hinner ju inte uppleva att barnet blir vuxet, hur kan ni svika ert barn så?", att vi kommer att bli dåliga föräldrar och att vi är egositiska och omoraliska dyker tyvärr upp ibland. Det är så otroligt sårande! Hur skall vi tackla detta? Vad kan man svara som får vederbörande att förstå att han/hon (oftast hon) har gått över gränsen? Att be dem dra åt skogen hjälper ju inte och som sagt, på en mindre ort vill man inte skaffa sig ovänner, då blir tillvaron lätt ohållbar.
Och värst av allt: vår dotter har blivit retad i skolan för att hennes "urgamla" föräldrar "har gjort barn". Hur kan vi stötta henne att tackla detta? I den åldern börjar det ju bli viktigt vad kompisar tycker och gör. Det är väl också troligt att det nya lilla barnet kommer att få höra mycket negativt i framtiden om sina föräldrar med tanke på hur det pratas nu. Hur kan vi bemöta det?
Glädjen över graviditeten försvinner och oron väller in när jag tänker på detta. Några råd?
Jenny Klefbom svarar:
Först vill jag säga ett stort grattis till er och er dotter som ska få en ny liten familjemedlem! Sen måste jag i nästa andetag beklaga att ni tycks vara omgivna av människor med fördomar, och inte bara det, de verkar också helt sakna social polityr då de tar sig friheten att vädra sina personliga åsikter på det här kränkande sättet.
Om jag ska försöka tolka vad det är era ohyfsade bekanta menar, så måste de väl syfta på sådant som risken att ni ska hinna gå bort innan ert barn når vuxen ålder? Eller att ni kommer att vara så orkeslösa att ni inte orkar med uppfostran? Det är förstås en reell risk, precis som det finns en mängd risker med nästan all barnalstring.
Är man väldigt ung när man skaffar barn så finns det en risk att man inte är mogen att axla det ansvar som följer med föräldraskapet, för att inte tala om att man har mycket sämre möjligheter att erbjuda ekonomisk och social trygghet och stabilitet. Har man själv eller någon i ens släkt en psykisk sjukdom så riskerar man att föra vidare denna via generna, vilket även gäller om man har cancer, reumatism eller demens i släkten – ja, faktiskt är ett mycket stort antal sjukdomar ärftliga. Om man bor i ett land med konflikter så riskerar man att göra sitt barn till flykting och har man ett krävande jobb så kanske man inte kan ge barnet så mycket tid och uppmärksamhet att anknytningen blir optimal. Med denna långa uppräkning vill jag bara visa att det knappt skulle finnas några människor kvar som kvalificerar sig för föräldraskap om man började rannsaka alla faktorer.
Kanske är det också så ni ska bemöta kommentarerna: Med fakta. Först och främst är den förväntade livslängden i Sverige 77 år för män, och 82,5 år för kvinnor. Livslängden ökar dessutom hela tiden, så sannolikt kommer den att vara ännu högre då ni uppnår dessa åldrar. Kanske har ni också friska och gamla föräldrar och andra anhöriga, vilket i så fall talar för att just ni kan komma att leva ännu längre. Är ni någorlunda ”normala” i det här avseendet, så finns det alltså ingenting som statistiskt talar för att ni inte skulle leva tills ert barn når vuxen ålder. En annan faktor är hur ert nätverk ser ut. Kanske har ni släkt eller vänner som ni redan nu vet kan gå in och axla ett föräldraansvar om ni själva skulle bli sjuka eller dö.
Ett annat sätt att bemöta dumhet är att göra det med glimten i ögat. Exempel på svar på de fördomsfulla kommenterarna skulle kunna vara. ”har du tänkt att jag ska dö innan jag fyller 70?” eller ”kanske ser jag äldre ut, men jag är faktiskt bara 50 och har tänkt leva ett bra tag ännu”.
Känner ni att ni vågar så är det ofta också väldigt effektfullt att blotta sina känslor på ett ärligt och öppenhjärtigt sätt. Jag tror att många skulle få svårt att stå på sig i sin kritik om ni sade sådant som: ”vi är medvetna om riskerna som följer med att bli föräldrar sent i livet, men vi har inte kunnat välja och planera så att allt blir perfekt” eller ”jag blir väldigt ledsen av det du säger, för självklart vill jag precis som alla andra föräldrar mina barns bästa”.
Slutligen tar du själv upp att man kan be människor som är fräcka att dra åt skogen. Det kan ibland vara rätt sak att göra, men risken är förstås att man stöter sig med dem. Ett finare sätt att be någon dra åt skogen är att säga: ”du är fri att tycka vad du vill, men familjebildning är något djupt personligt som varje människa och par bestämmer över själva”.
Sen tror jag att om du och din man klarar av att hålla kommentarerna ifrån er genom att själva glädjas och söka stöd hos de vänner som förmår att dela er glädje, så kommer det att ingjuta styrka även i er dotter. Barn tar åt sig av de känslor föräldrarna har, så är ni stolta och glada så kommer även hon att vara det. Får ni ändå höra att klasskamraterna är dumma och retas så måste ni uppmärksamma klassläraren på detta så att det kan stävjas.
Vänlig hälsning,
