Klarar inte att inte få bäst på proven
Jag är en tjej som är 15 år gammal. Idag fick jag reda på att jag hade 15/20 på det svårare matteprovet. Jag blev chockad och kände mig urusel, misslyckad och värdelös. Kunde ha börjat gråta där jag satt i klassrummet när dessa känslor överrumplade mig. Jag blev nästan lite rädd för känslornas styrka och insåg att jag aldrig i hela mitt liv hade haft så många fel på ett prov. Jag är van vid att ha högsta betyg och alla rätt på allt och i alla ämnen. Jag blev också direkt rädd för att mitt mattebetyg skulle sänkas från A till något sämre och tänkte för mig själv att från och med nu MÅSTE jag ha alla rätt på alla kommande matteprov!
Jag vill ju ha kvar mitt A i slutbetyget, och eftersom det är sista terminen i 9:an så är det nu det gäller!
Mina vänner säger att jag har för höga krav på mig själv och jag har alltid nekat till detta, men förut idag så insåg jag att det kanske ligger något i det dom säger?! Jag vet inte vart jag ska göra av dessa känslor och jag känner en enorm press inför kommande prov och nationella prov.
Vad ska jag göra? Jag vill helst inte prata om det här med någon för jag är den tjejen som alltid klarar allt utan problem och den som aldrig har några bekymmer, jag betraktas också som "nörd", vilket är väldigt jobbigt, och mitt resultat på detta matteprov var, som alltid, det bästa resultatet i klassen. Men för min del var det mycket dåligt och det är nog därför dessa känslor slog till. Vill absolut inte tala med mina föräldrar och mina vänner! Det kommer bara bli värre om dom får reda på detta och jag måste ju bevisa för dom att jag är smart och leva upp till min "nörd"-roll!
Sedan kom jag på en sak till: Jag har funderat på om jag kanske lider av prestationsångest eftersom jag mår så himla dåligt så fort jag har ett enda fel på något och jag blir aldrig nöjd innan jag har nått det högst möjliga, allt som är under det är dåligt! Sedan så blir jag också sjukt nervös och illamående innan ett prov även om jag egentligen vet att jag kommer klara det som vanligt!
Jag pluggar också jättemycket inför alla prov bara för att vara säker på att jag kan det, men när jag ska göra provet sitter jag och mår illa och tror inte att jag kommer klara det, även om jag gör det om och om igen!
Om du tror att jag kanske har prestationsångest så kan du väl förklara för mig vad det innebär?
Jenny Klefbom svarar:
Jag börjar med att ta upp din fråga om prestationsångest, för att senare gå in mer specifikt på det du skriver om dig själv. Med prestationsångest menar man att man lägger så stor vikt vid att prestera så att allt som har med prestationer att göra väcker ångest. Prestationsångest är inte någon sjukdom eller någon diagnos, utan betyder helt enkelt bara just det du beskriver; att man alltid oroar sig över att inte duga och inte leva upp till sina egna krav och att situationer då man förväntas prestera därför väcker ångest.
Det verkar alltså, utifrån din beskrivning, inte råda någon tvekan om att du har prestationsångest, vilket ju även dina kompisar verkar ha uppmärksammat.
I vårt samhälle är det inte ovanligt att ha prestationsångest. Många människors, kanske i synnerhet många tjejers, självbild bygger på att vara ”duktig” i största allmänhet. För många är det viktigt att få ett bra jobb, att tjäna mycket pengar och ha statusfyllda prylar, märkeskläder och ett fint boende. Många bygger till och med in prestationer i sina relationer, då de vill ha en snygg och lyckad partner och framgångsrika och populära barn. Det är alltså inte ett särskilt ovanligt problem du har, men du verkar ha tagit till dig de här idealen väldigt starkt, och i väldigt unga år.
Vad jag menar är att du lugnt kan fortsätta på den väg du befinner dig utan att sticka ut särskilt mycket. Men du verkar samtidigt uppleva att du inte mår riktigt bra av detta starka fokus på prestationer? Och där måste jag verkligen berömma dig, för det är moget tänkt av en 15-åring.
Nu upplever jag att du står och vacklar, lite som en åsna mellan två hötappar. Å ena sidan verkar du förstå att det inte är helt normalt att inte vara nöjd när man varit bäst i klassen. Det tyder ju på en nästintill förvrängd verklighetsuppfattning. Å andra sidan vill du för ditt liv inte att någon ska få reda på hur ”dålig” du är. Här gäller det för dig att fatta ett beslut. Ska du ändra på ditt sätt att vara så kommer det att krävas förändrade beteenden.
För att kunna lägga mindre fokus på prestationer i ditt liv, så behöver du börja erkänna för både dig själv och andra att du inte i alla lägen är helt perfekt. Och du behöver också börja öva på att inte alltid prestera på topp. Exempelvis genom att ibland strunta i att plugga så mycket. Eller genom att ibland prioritera annat än att studera, till exempel att vara med kompisar. I grund och botten skulle man kunna hårddra det lite och säga att du behöver börja göra dig själv och ditt välmående till det viktigaste i ditt liv. Och samtidigt bry dig mindre om hur du uppfattas av andra.
Det är bara du själv som kan genomdriva en sådan här förändring. Men om du känner att det blir för svårt på egen hand, så finns det hjälp att få. Jag skulle i så fall rekommendera dig att gå i kognitiv beteendeterapi, där ni aktivt kan jobba på att hitta nya sätt för dig att vara på och även undersöka varifrån din känsla av att inte duga som du är kommer ifrån. Kontakta BUP om du vill ha den här hjälpen.
Med vänlig hälsning,
