Är deprimerad och orolig över hur det påverkar min son
Jag är en tjej på 31 år som är gift och har en son på 2,5 år. Jag är inne i min femte depression på 10 år. Jag är orolig över hur mitt mående påverkar sonen.
Det händer att jag lägger mig bredvid honom på golvet om vi t.ex. bråkat i 30 min om att få på ytterkläderna. (Sonen är i riktig trots just nu.) Och så förklarar jag att mamma också blir ledsen av att bråka. Sedan känner jag att jag har ett stort behov av att kramas, säga förlåt och bli sams igen. Är det ok eller gör jag helt galet?
Jag är väldigt känslosam som människa och behöver gråta mycket, "lätta på trycket", både när jag är glad, arg, ledsen kommer det tårar. Jag har svårt att hantera mitt gråtande inför sonen. Försöker förklara att mamma gråter för att jag är ledsen, glad, sjuk... Men ofta kommer jag på mig med att "hålla igen" och tänka att jag får gråta senare. Men jag vet att det ibland inte blir något bättre tillfälle att gråta senare och detta kan göra att jag går runt med en jobbig känsla I bröstet onödigt länge.
Hur ska jag göra? Är orolig över att mitt mående ska ge sonen men framöver, vill bara ge honom en trygg och kärleksfull uppväxt!!
Jenny Klefbom svarar:
Ett av de vanligaste symtomen vid depression är starka och ofta omotiverade skuldkänslor. Jag undrar lite över hur pass mycket du är medveten om det, och vad du har fått för hjälp med att förhålla dig till dina eventuella skuldkänslor? Anledningen att jag undrar är att åtminstone en del av det du tar upp och känner dig orolig över i mina ögon inte ter sig konstigt på något sätt.
Att vilja bli sams med sitt barn när man har bråkat, att kramas och visa närhet är ju inte något konstigt eller ovanligt. Men kanske menar du att dessa stunder snarare präglas av att du själv har ett så stort behov av förlåtelse och bekräftelse att din son kommer att bli lite av ett redskap i detta? Helt enkelt att det är dina skuldkänslor som helt styr situationen vilket i så fall förstås inte är bra. Vitsen med att bli sams är ju att lägga de jobbiga känslorna bakom sig, inte att börja grotta ner sig i nya jobbiga känslor. Eller är det så att ni hamnar i en ständig växelverkan mellan sonens ilska och din starka skuld, så att all er samvaro präglas av extrem känsloutlevelse?
Är det detta du oroar dig för så finns det kanske anledning för dig att börja behärska dina känslor när du är med din son. Möjligheten finns ju alltid för dig att lufta dina känslor då du är tillsammans med andra, vuxna, för att på så sätt skydda er föräldra-barnrelation. Att hålla igen är också något du själv tar upp gällande gråten. Jag tänker även här att det inte behöver vara fel att ett barn ser sin förälder gråta, men omständigheterna är även här avgörande för hur barnet påverkas.
Du tar upp att du är en person som är känslosam och behöver gråta mycket. Jag blir genast nyfiken på hur du menar med ”behöver”. Det låter ju av din beskrivning inte som att du helt kontrollerar din gråt, och det verkar alltså inte vara ett helt medvetet behov? Sen kan jag också undra över hur du ser på relationen mellan din gråt och det faktum att du har diagnosticerats med depression. Har du samma behov av att gråta när du inte är deprimerad? Eller kan man i stället se gråten som ett symtom?
Att gråta ut över något hemskt som har hänt kan vara förlösande och jättebra, men om gråten i stället är något som bara kommer, och fortsätter och upptar stora delar av din tid, så har jag svårt att se att detta skulle vara ett behov som det är bra för dig att fylla. Då långvarig gråt snarast har funktionen att befästa depressiva känslor kan det faktiskt vara bra, även för dig själv, att lära dig att bryta gråten och i stället göra något annat. Annars riskerar gråten att få samma funktion som ältande.
Om du fortsätter att se gråten som något nödvändigt som du behöver ägna dig åt, och det faktiskt handlar om överdrivet gråtande, så skulle jag säga att risken är stor att detta påverkar din son negativt. Det är inte bra att vara liten och ha en vårdare vars egna känslor tar så stor plats i relationen. Små barn behöver själva få vara de som är känsloutlevande och ”besvärliga”. Det kan också grundlägga negativa relationsmönster hos din son om han oupphörligen får höra att du är sjuk eller ledsen. Att du får gå runt med en jobbig känsla i bröstet kan alltså vara priset du får betala för att skydda din son från negativ påverkan.
Nu är inte allt så enkelt att det går att ge entydiga råd i en så svår och mångfacetterad situation som ni befinner er i. Det går helt enkelt inte att förstå allt genom ett mail, och inte heller att ge några individanpassade råd. Så min nästa fråga gäller vad du har fått för behandling för alla de depressioner du har lidit av under de senaste 10 åren?
I en psykoterapeutisk kontakt brukar det ju också finnas utrymme för att ta upp sådant som hur man kan förhålla sig till sina barn och andra närstående. Det verkar alltså, inte minst för din sons skull, angeläget att du får en regelbunden samtalskontakt om du inte redan har det. Samtal kan också bli ett alternativ för dig att ”lätta på trycket” om du känner behov av att minska ner på gråtandet.
En annan sak jag tänker på är hur den andra föräldern backar upp dig och sonen. När en förälder, som kanske har huvudansvaret för barnet, blir sjuk så har den andra föräldern rätt och möjlighet att gå ner i arbetstid för att avlasta.
Om det är ett mönster att du och din son hamnar i dagliga känslostormar kring sådant som påklädning så tycker jag att det vore rimligt om du avlastades denna syssla under tiden då du mår som sämst.
Det är lika självklart att den ena föräldern måste kliva in och ta mer av föräldraansvar när den andra föräldern får en depression, som det vore om det hade handlat om ett benbrott.
Vänlig hälsning,