2014-05-07
Hur länge är det okej att ett barn sover i förälderns säng?
Jag lever särbo med en man sedan ett år. Vi har båda två barn. Han bor hos mig och mina barn på sin barnfria vecka.
Vi valde särbo pga krångel runt hans barn och även hans ex. som vill styra över barnen och oss. Hon mår periodvis dåligt och är rätt fixerad vid sjukdomar. Hans barn är 13 och snart 11. Dottern 11 år har epilepsi, (anfallen utlöses vid insomningen) och vissa inlärningssvårigheter. En utredning för adhd för två år sedan visade inget.
Min man är positiv. Han pratar ogärna om dotterns svårigheter, och menar att hon snart "kommer ifatt". Han tror att hon om något/några år vill ha egen säng. Ser inte nåt problem med detta.
Problemet och min fråga; Vi pratar om att flytta ihop och då vill hans dotter sova med pappa som nu i sängar bredvid varann.
Hon har aldrig sovit i egen säng. Före skilsmässan sov hon och mamma i dubbelsängen. Enligt föräldrarna pga hennes sjukdom och otrygghet. Jag upplever att mamman använt barnen som "förkläde" eller som personligt "projekt". Jag upplever inte flickan särskilt otrygg men omogen. Epilepsin är inte svår och kräver inte att man vakar över henne. Dagtid kan hon vara själv och är ej orolig för sin sjukdom.
Kommer det spontant att växa fram en vilja till egen säng / eget rum eller måste detta komma utifrån?
Jag tycker det känns fel med en tonårsflicka som sover i en ensamstående pappas säng. Vad händer med identiteten som ung flicka/kvinna? Borde väl vara naturligt med ett visst fysiskt avstånd ju äldre hon blir?
Ingrid Gråberg svarar:
Du är långt ifrån ensam om att undra över hur länge det är okej att barn sover tillsammans med sina föräldrar. Det här är något som många har frågor, tankar och åsikter om, och ibland leder det till konflikter mellan föräldrar.
På sätt och vis kan man säga att det här är ett lyxproblem, eftersom det förutsätter att varje familjemedlem har tillgång till en egen säng, att vi har bostäder med fler än ett rum och att vi inte behöver tränga ihop hela familjen i ett rum för att hålla värmen under vinterhalvåret. Men sedan ganska lång tid tillbaka lever de flesta barnfamiljer i Sverige i väl uppvärmda bostäder och har tillgång till åtminstone två sovrum. Det är den standard vi är vana vid och därför ser vi det som naturligt att ha separata sovrum för barn och vuxna. Sedan finns det förstås en stor variation om man ser på hur det fungerar i praktiken. I en del familjer sover barnen i eget rum från dag ett och i andra familjer dröjer det mycket länge innan barnen sover hela nätterna i sin egen säng. Och det ena sättet behöver inte vara bättre än det andra.
Du undrar om det hos barn, som får dela säng eller rum med sina föräldrar, spontant växer fram en vilja till förändring eller om det krävs att de vuxna tar initiativet. Hos de flesta barnen skulle nog en sådan vilja växa fram förr eller senare (om ingen vuxen ingrep), men en del kan behöva lite hjälp på traven och i undantagsfall krävs det att någon sätter stopp för ”samsovningen”.
Vad kan det då finnas för anledningar till att uppmuntra eller tvinga fram nya sovvanor? Om sovvanorna har sin grund i rädslor och leder till att barnet inte törs sova över hos kompisar eller åka på läger, så bör man hjälpa barnet att övervinna sin rädsla. Sedan har vi en relativt vanlig situation där barnet bara tycker att det är mysigt med fysisk närhet, medan den/de vuxna får sin nattsömn förstörd på grund av att det är varmt och trångt i sängen, och/eller att små armar och ben far omkring som vispar emellanåt.
Ett tredje exempel är när puberteten satt igång och någon part känner sig obekväm i den nya situationen. Sedan är de vuxnas sexliv en nog så viktig aspekt att ta hänsyn till. Man kan förstås ha sex på andra ställen än i sängen, men handen på hjärtat så är det nog inte många föräldrar som regelbundet ser till att smyga åt sig små kärleksstunder på dagtid, och om den ena partnern ofta slocknar i samband med läggningen blir det inte mycket vuxenumgänge överhuvudtaget.
När det gäller er situation så skulle du och din partner få sovrummet för er själva varannan vecka åtminstone, men det kan ändå finnas goda skäl att ha som mål att 11-åringen ska klara av att sova i ett annat rum inom en rimlig framtid. Även om du skulle gå med på arrangemanget att ha en extrasäng i ert sovrum på obestämd framtid, så är det inget som du önskar eller tror är en bra lösning. Därför är risken stor att det påverkar dina relationer till både mannen och hans dotter negativt.
Frågan är vilken roll epilepsin har. Du skriver att den utlöses i samband med insomning, samtidigt som du menar att den inte är allvarlig och inte kräver att man övervakar flickan. Om det inte rör sig om svåra anfall kanske det kan räcka med att man tittar till henne någon gång under kvällen, alternativt uppehåller sig i närheten medan hon somnar.
Slutligen undrar du över identitetsutvecklingen. Det som normalt händer under tonåren är att man frigör sig från sina föräldrar och blir mer och mer självständig som individ. Att då dela sovrum med föräldrarna underlättar förstås inte frigörelseprocessen. Så länge det inte förekommer några sexuella anspelningar eller inviter från något håll behöver den fysiska närheten inte vara ett problem, men att dela säng med sina föräldrar stärker knappast självbilden hos en tonåring.
Nu är din blivande styvdotter inte tonåring än, utan du beskriver henne som en omogen 11-åring, så i ert fall är det framför allt för din, och era framtida relationers, skull som jag tycker att du och flickans pappa ska diskutera igenom saken ordentligt innan flyttlasset går.
Vänlig hälsning,
