Min son har utsatts för kränkande handling av pedagoger i skolan

Ingrid Gråberg svarar:

Om jag har förstått dig rätt så fungerade det relativt bra i förskolan, trots att din son fick utbrott som kunde tära rejält på personalens tålamod. Nu har han börjat i skolan och där klarar man inte av att bemöta honom på ett tillfredsställande sätt.

Det är lätt att tänka att det rör sig om bristande kompetens eller vilja hos skolpersonalen – särskilt med tanke på att de fått en ordentlig överlämning från förskolan, som frikostigt verkar ha delat med sig av sina erfarenheter och berättat vilka strategier som fungerat bäst. Och visst kan det skilja sig åt vad gäller kunskap och fallenhet hos olika personer inom samma yrkesområde, men det finns också skillnader mellan de olika verksamheterna i förskolan och skolan när det kommer till krav och förutsättningar. Som regel är personaltätheten lägre i skolan än på dagis och kursplaner och kunskapsmål ställer högre krav på vad som ska hinnas med under en dag än vad förskolans läroplan gör. Så även om en lärare ser vilka behov varje enskild elev har kan det ibland vara svårt att tillgodose allas behov samtidigt, vilket kan få även den bäste att bli frustrerad ibland.

Jag försvarar inte personalens agerande i ditt exempel, utan försöker bara förstå det. Just förståelse ser jag som ett nyckelord här. Lärare och övrig personal behöver förstå hur din son fungerar för att kunna hjälpa honom att undvika och bemästra motgångar. Och du behöver ha förståelse för lärarens arbetssituation och skolans uppdrag. Med det menar jag inte att du ska ha överseende med att din son utsätts för kränkande behandling eller att han inte får den hjälp han behöver. Självklart ska du som förälder utgå ifrån vad som är bäst för ditt barn och strida för hans rättigheter.

Frågan är om du, eller någon annan, är fullt på det klara med vad som måste förändras för att skolgången ska fungera någorlunda friktionsfritt. Handlar det här i första hand om att läraren inte förstår sin elev och inte förmår att hantera hans känsloutbrott? I så fall kanske du ska propsa på att läraren får handledning av skolpsykologen. Många gånger kan ett ändrat förhållningssätt göra underverk – under förutsättning att det leder till att relationen mellan lärare och elev förbättras. En god relation skapar nämligen trygghet för eleven och ger därmed läraren större möjlighet att påverka och hjälpa.

Men ibland kan det faktiskt vara så att läraren inte har möjlighet att avsätta så mycket tid som skulle behövas för att förebygga och hantera känsloutbrott. Då är det snarare en organisationsfråga och det kanske krävs att det tillförs en extra resurs i klassen. Så mitt svar på din fråga är att du ska ställa krav på skolan och samtidigt ha ett öppet sinne, så att du inte dömer någon på förhand.

Be om ett möte med ansvarig lärare, lyssna förutsättningslöst på dennes beskrivningar av situationen, fråga vad läraren tror att utbrotten beror på och vad hen har för tankar när det gäller lösningar, det vill säga hur man kan förebygga och lindra utbrotten. Berätta sedan om dina erfarenheter hemifrån och från dagis, om vad som brukar fungera, vad du tänker om bakomliggande orsaker till känsloutbrotten och vad som kan vara utlösande faktorer.

Om du redan har pratat med läraren eller misstänker att det kommer att vara svårt att nå ett samförstånd så kan du be om en elevvårdskonferens, EVK, istället. På en EVK är det brukligt att åtminstone rektor, ansvarig lärare och någon representant från elevhälsan deltar från skolans sida. Vilka som deltar beror på problembilden och vilka som haft kontakt med eleven. Föräldrarna har också rätt att bjuda in personer till mötet, personer som kan utgöra stöd för dem själva och/eller bidra med kunskap som gagnar barnet. Syftet med en EVK är att samla de personer som kan medverka till att eleven får rätt stöd.

Eftersom svårigheter att reglera och uttrycka sina känslor på ett acceptabelt sätt inte minst är jobbigt för barnet själv, så kanske det finns anledning för er att söka hjälp hos BUP eller konsultera barnläkarmottagningen eller skolpsykologen. Inte istället för att föra en dialog med skolan och ställa krav på förändringar, utan som ett komplement. Skolan kan skapa bra förutsättningar, anpassade efter elevens behov, men skolan har varken skyldighet, resurser eller kompetens nog för att bedriva någon form av behandling.

Nu kanske just din son varken behöver utredas eller behandlas, men om han generellt har svårt att klara motgångar och förändringar och lätt blir både arg och ledsen, kan det vara värdefullt för honom att få hjälp med detta. Fungerar det bra hemma (utan att du behöver anpassa hela tillvaron efter sonen) och tillsammans med kompisar på fritiden, och om din son i övrigt verkar må bra, kan du bortse från mina tankar om eventuell behandling och helt fokusera på samarbetet med skolan.

Vänlig hälsning,