5/9/2014

Gemensam vårdnad med narcissistisk pappa

Jag har gemensam vårdnad om en femåring tillsammans med en man som misshandlat mig, som enligt mig har narcissistiska drag. Han erkänner aldrig fel eller säger förlåt, det finns inte i honom. Han är dömd för misshandeln. Jag har varit orolig för min dotter, men fått klara signaler från henne att hon mår bra och att han hittills kunnat hantera sitt föräldraskap bra.

Min dotter har börjat få utbrott mot mig när jag sätter gränser kring saker som efterrätt eller kunna erkänna att hon gjort något som inte bra. Jag pratade med pappan och han sa: "Ja, man får ju välja sina strider med henne, hon och jag förstår varandra bra eftersom vi har samma gen, jag låter henne vara när vi har olika åsikter så får vi båda känna att vi har rätt. Det är en tillgång och styrka att ha den genen" Då menar han envisheten som han själv har, att han varken kan erkänna fel eller säga förlåt mm.

Jag är orolig för utvecklingen eftersom hon får sådana utbrott hos mig. Pappan är i ytligare kontakter expert på att framstå som trygg, ansvarsfull och insiktsfull och kan konsten att vrida saker och ord till sin fördel och är väldigt manipulativ.

Jag vet att han aldrig kommer förlåta mig, och väntar in ett sätt att straffa mig för att han blev dömd. Det sättet skulle kunna vara att på sikt vända min dotter ifrån mig.

Jag undrar hur jag ska hantera det för att ge min dotter bäst stöd och utveckling? Jag behöver verkligen stöd i det här, jag vet att det kan gå åt ett galet håll med den pappa hon har.


Ingrid Gråberg svarar:

Du beskriver en oerhört jobbig situation. Samtidigt som ni föräldrar skulle behöva samarbeta kring er dotter så vågar du inte lita på hennes pappa. Rädslan för att han ska vända barnet emot dig, eller straffa dig på något annat sätt, verkar vara stark. Trots det så vågade du ta upp gränssättningsproblematiken med honom, men det blev inte till någon hjälp för dig som jag uppfattar det.

Det här med gränssättning är inte alltid så enkelt i praktiken. Dels beror det på oss vuxna, som har olika svårt att driva igenom saker beroende på vad vi har för egenskaper och erfarenheter. Och dels beror det på att det förekommer stora individuella skillnader mellan olika barn. I ena änden har vi lugna och timida barn som aldrig skulle komma på tanken att säga emot en vuxen och i andra änden har vi de som är envisa som synden och har en vilja av stål, och som vägrar att anpassa sig efter andras regler och önskningar. Självklart är det lättare att vara förälder åt de barn som befinner sig mer åt det lugna och timida hållet, än åt dem som ständigt känner ett behov av att hävda sin rätt och driva igenom sin vilja.

När din före detta partner menar att det är en styrka att vara envis så har han delvis rätt. Precis som många andra personlighetsegenskaper kan envishet både vara en styrka och en nackdel. Det krävs ett visst mått av envishet för att klara av utmaningar av olika slag, men allt är relativt. En alltför stor portion envishet kan göra att man blir oflexibel och driver saker för långt. Det kan också försvåra samarbeten, och om man har svårt att kompromissa och ge med sig så hamnar man lätt i konflikter.

Din dotter är inte bara envis, hon har humör också. Och med tanke på misshandeln kanske även hennes far har svårt att tygla sitt humör. Hur som helst så låter det som att du har en stor utmaning framför dig som förälder. Att flickans pappa väljer sina strider låter klokt. Det är nämligen ett standardråd till föräldrar som ofta har konflikter med sina barn. Frågan är om pappan i det här fallet tar några strider alls och i så fall vilka.

För de flesta barn är det inga större problem att föräldrarna har olika förhållningssätt och att reglerna ser olika ut i respektive hem, men det underlättar förstås om de vuxna har en samsyn kring barnuppfostran och stöttar varandra – även om man inte lever ihop. En del separerade föräldrar samarbetar bättre kring barnen än vad vissa sammanboende gör. Dessvärre förekommer det ibland att föräldrar, inte bara låter bli att samarbeta, utan till och med motarbetar varandra. Så när den ena föräldern blottlägger sig och ber om hjälp ser den andre en chans att lyfta fram sig själv som mer kompetent och visa på motpartens brister. Det är synnerligen olyckligt när det blir på det sättet.

Att barn beter sig olika beroende på hos vem de bor kan ha flera förklaringar. Om utagerande beteenden bara rapporteras från ett håll kan det bero på att föräldrarna har olika toleransnivå för ”bråk” eller att de är olika benägna att erkänna att de har problem. Om det rent objektivt sett är så att det bara är på ett ställe som bråken förekommer kan det lika gärna bero på att det är där som barnet känner sig tryggt och vågar visa upp sina känslor, som att det beror på att föräldern i fråga har svårt att sätta gränser och upprätthålla en tydlig struktur i vardagen. Eller att den andre föräldern låter barnet få sin vilja igenom hela tiden och därigenom undviker konflikter.

Jag vet inte hur det ser ut i ert fall, men utifrån din beskrivning låter det i alla fall som att oddsen för att få till ett konstruktivt samarbete med flickans pappa inte är särskilt höga. Din största utmaning kommer därför att vara att hantera din rädsla för att pappan ska vända dottern mot dig. Flickans utbrott utgör förstås också en stor utmaning i sig, men jag antar att dina farhågor gällande pappan gör dig mer osäker på hur du själv bör agera.

Du behöver kunna sätta gränser för din dotter utan att samtidigt vara rädd för att hon ska tycka illa om dig i framtiden. Även om det skulle visa sig att du har rätt i att pappan bara väntar på ett tillfälle att bestraffa dig, så kan du inte göra så mycket åt den saken nu. Det bästa du kan göra är att fokusera på din relation till dottern, att skapa förtroendefulla, trivsamma och lekfulla stunder och använda gränssättning med omtanke och eftertanke.

Om du känner dig osäker på vilka strider du ska ta, och hur, behöver du kanske hitta en eller flera samtalspartners som du kan bolla dina tankar med, för att komma fram till vad som är viktigt för dig. I en del kommuner ordnas det utbildningar och/eller samtalsgrupper för föräldrar just för att det inte alltid är så enkelt att veta hur man ska göra i alla lägen. Information brukar finnas på kommunens hemsida, annars kan man fråga förskolepersonal eller hör efter på BVC.

Vänlig hälsning,