8/5/2014

Amma till sömns?

Jag har en dotter på 6 månader. Vi har fått in en rutin där vi lägger henne kl 20 varje kväll. Detta funkar bra och hon somnar på en gång och sover sen i 12 timmar. Problemet är att jag ammar henne till sömns och att hon under dessa 12 timmar hon sover vill amma mycket (typ snutta i sömnen).

Så länge hon får ha bröstet en liten stund somnar hon om gott utan att vakna upp. Detta upprepas varje, varannan eller i vissa fall var tredje timma hela natten. Mellan 20-23 är jag uppe och gör annat och då vill hon amma ca var 20:e minut. När jag inte ligger bredvid henne vaknar hon alltså oftare än när jag ligger bredvid. Vi samsover och jag ammar henne i sömnen. Jag blir lite stel av att ligga så statiskt varje natt men upplever alternativet, att hon skulle vakna upp helt och att vi skulle behöva typ gå runt med henne för att få henne att somna om, som ett väldigt mycket jobbigare alternativ. Det funkar inte att bara vyssja henne till sömns igen medan hon ligger i sängen och letar efter bröstet utan man måste antingen gå runt eller amma henne för att hon ska somna om.

Enligt hjälpmammorna på Amningshjälpen är detta beteendet helt normalt och beror på en utvecklingsfas. Enligt dom skall man bara fortsätta amma så mycket bebisen vill så länge det inte är jobbigt för mamman, vilket det ju inte är i vår situation. De menar dessutom att tänderna inte tar skada och att det bara är en myt att barnet skulle lära sig att mat är tröst osv och bli beroende av att äta.

Min BVCsköterska däremot blir arg och menar dels att tänderna tar skada och dels att jag lär min dotter en massa olater, som att det är ok att småäta. Hon menar också att jag inte lär min dotter att vara självständig. Hon säger också att hon vill amma hela tiden eftersom vi samsover och bröstet finns så tillgängligt för henne. Detta vet jag dock inte om det stämmer då hon ju vill amma mer när jag inte är i närheten än när jag ligger bredvid.

Jag vet inte vad jag ska tro... Å ena sidan tror jag att BVC har rätt i att det är viktigt att lära barn att man inte behöver mamma jämt och att man faktiskt klarar av att sova själv. Å andra sidan tänker jag att min dotter kanske är för liten för sånt än och att man, som Amningshjälpen förespråkar, kan överrösa bebisen med trygghet och närhet och amning ett tag till utan att man skadar barnet och gör det osjälvständigt... Det känns som att Amningshjälpen och BVC är två motpoler och jag står mitt emellan och är ledsen för båda menar att jag skadar mitt barn oavsett vilken linje jag väljer att gå.

Min magkänsla säger att jag ska gå på Amningshjälpens linje tills hon är runt 12 månader och sen göra som BVC säger.

Enligt BVC blir det jobbigare ju längre man väntar medan Amningshjälpen tvärtom menar att det blir mycket lättare att bara vänta ut det och låta barnet sluta självmant (vilket tydligen brukar vara runt 12 månader).

Ska tillägga ett en försvårande faktor är att pappan jobbar i princip varje kväll och därmed inte kan lägga henne.

Skulle vara oerhört intressant att få en psykologs perspektiv på detta! Är så rådvill.


Jenny Klefbom svarar:

Jag är glad för att du vänder dig till Psykologiguiden med denna fråga. Vissa delar av den kommer jag inte att beröra, såsom hur tänder, matsmältning, vikt och så vidare påverkas, för det är inte psykologens expertområde. Men frågor som hur vanor etableras, hur samspel påverkas och barns självständighetsutveckling är i allra högsta grad frågor för en barnpsykolog.

Du beskriver det som att BVC och Amningshjälpen är två motpoler, och att du står mitt emellan och blir ledsen eftersom du enligt dem skadar ditt barn vems råd du än väljer att följa. Det här är något jag känner igen från många områden av barnuppfostran; att rådgivare tenderar att polarisera sig mot varandra, och framföra nästintill fundamentalistiska budskap som dessutom förstärks med varningar om diverse hotbilder och skräckscenarior. Det är konstigt att små, små barn ofta väcker denna ”krigsinstinkt” hos vuxna, men kanske har det att göra med att små barn faktiskt generellt väcker starka känslor, inte minst av skuld, hos föräldrar.

När jag läser de råd och anvisningar du har fått, så tycker jag att en del av dem är helt riktiga och goda. Det problem som däremot genomsyrar båda instansernas uppfattning är att de verkar grunda sig på tro och övertygelse (ideologi), snarare än forskning och vetande (kunskap).

En annan sak som de här båda tycks ha glömt är att man kan göra på många olika sätt och ändå nå bra resultat. Det ska trots allt ganska mycket till för att ett barn ska ”skadas”. Allt är inte heller så svart-vitt att det är antingen ”bra” eller ”dåligt”. Ett och samma förhållningssätt kan vara bra eller dåligt, beroende på situation och omständigheter. Man måste alltid se till helheten.

Många råd är alltså helt riktiga, men jag misstänker att du ändå vill att jag tar upp dem ett och ett och resonerar lite kring dem.

Det här med utvecklingsfaser stämmer så till vida att barn går igenom perioder då de har behov av olika saker. Man upplever det ibland som att de går tillbaka i sin utveckling, när de exempelvis blir mer klängiga, men vad det ofta handlar om är att det har kommit in någon ny utmaning i deras liv som gör att de söker mer stöd hos vuxna. Däremot är det inte så att barn går igenom några förutbestämda utvecklingsfaser som infaller vid samma ålder för alla barn. Det trodde man förut, men nu vet man att det inte är så. Var alltså skeptisk när någon förklarar ditt barns beteende med utgångspunkt i hennes ålder.

Hur man ska handskas med barns sökande av tröst/trygghet/närhet är inte självskrivet. Det är t ex inte nödvändigtvis bra att alltid svara upp mot barnets behov i stunden. Då finns risken att man står där med en 6-åring som vill åka vagn, bli buren och ställer till med storbråk om det inte får sova i föräldrarnas säng varje natt. Å andra sidan är det inte heller bra att ofta avvisa barnets önskningar, i synnerhet inte om det handlar om att få av föräldrars tid och närhet snarare än om att få förmåner och service (även om det kan vara mycket svårt att upptäcka vad behovet egentligen handlar om).

Hade det funnits en manual för när man ska göra på olika sätt så hade det varit lätt att vara förälder, men det gör det inte. Utmaningen är alltså att hitta rätt nivå, någonstans i mitten mellan närheten och självständigheten. Faktum är att det är just den här balansgången, och de känslomässiga krav den ställer på föräldern, som är själva grunden i hur man utvecklar en god anknytning. Din uppgift är att lära känna just ditt barn så väl så att ert samspel fungerar.

En annan viktig fråga i det här sammanhanget är vad man vill uppnå med sin barnuppfostran. I västvärlden premierar vi ju sådant som självständighet och individualitet och tycker att det är bra. Sett ur ett lite mer problematiserande perspektiv så har vi också en mycket hög andel barn som uppvisar ett så kallat undvikande anknytningsmönster, det vill säga barn som är väldigt självförsörjande. Här får ni som föräldrar alltså ta er en funderare vilka egenskaper NI tycker är viktiga att utveckla hos ert barn.

Vad gäller det här med ”ovanor”, tröstätning och småätande så har jag svårt att tänka mig att tät amning skulle lägga grunden för sådana vanor i högre ålder – under förutsättning att du som förälder inte fortsätter med att låta ditt barn äta lite som det vill när det blir äldre. Tänker man i psykologiska termer så är en nära anknytning en skyddsfaktor för att som äldre kunna hantera sina känslor på ett bra sätt, medan tröstätning brukar ses som ett dysfunktionellt sätt att hantera ångest. Och vad gäller ovanor så har små barn i så fall en väldig massa ovanor; de sover ofta mitt på dagen, kissar och bajsar när de är bland folk och skriker och gapar utan att ta hänsyn till andra. Men – skämt åsido – så brukar dessa ovanor försvinna med ökad ålder och mognad. Man skulle kunna säga att det som är ovanor hos en vuxen, är helt normala vanor hos ett litet barn.

Om jag sen ska fokusera lite mer på de specifika undringar och frågor du har så vill jag först ta upp detta med att ditt barn vill amma mer när du inte är i sängen. BVC-sköterskan har rätt så tillvida att ditt barn styrs av tillgängligheten. Fanns inte bröstet där så skulle hon till slut, efter en hel del inledande protester, inte efterfråga det. Hon följer helt enkelt lagen om tillgång och efterfrågan. Att hon vill amma mer när du inte är där är förmodligen delvis en effekt av att hon vill ”återställa ordningen” och ha dig i sängen, och delvis en effekt av just vanor: du finns ju där större delen av natten (sen kan det också finnas mer biologiska förklaringar som att man är mer hungrig vissa tider på dygnet).

Jag vill också ta upp din kommentar om att ”det funkar inte att bara vyssja henne till sömns”. Jag tror att vad du menar är att din dotter protesterar om ni inte ammar eller går runt med henne? Och här vill jag slänga in en liten förvarning inför ert kommande liv tillsammans: Det är mycket som inte kommer att ”fungera” utan att det genererar protester från ditt barn. Så om detta är det främsta skälet till att du inte slutar med nattamningen så tycker jag att det är ett mindre bra skäl. Vid 6 månaders ålder är det dags att så smått börja sätta vissa gränser och ta vissa konflikter med ett barn. Om det däremot handlar om att ni båda trivs med att ha det så här så är det ett bra skäl till att fortsätta.

Sen tycker jag inte att du överhuvudtaget ska planera ditt liv efter alla de råd du översköljs av, utan i stället utgå ifrån vad som passar dig, din dotter och hennes pappa.

Vänlig hälsning,