Får man bli riktigt arg på sina barn?
Jag har en son som är 5,5 år och som senaste tiden haft en jobbig period. Tolkar det som en utvecklingsfas samt nya händelser i livet (flyttat och slutat med napp). Han har mycket funderingar och säger att det far runt mycket tankar i huvudet som han inte kan stoppa, framför allt då han ska sova.
Han är mörkrädd och sover i vår säng. Jag ligger kvar tills han somnat och har oftast haft en mysig stund tillsammans på kvällen men den senaste tiden har han ofta börjat busa/bråka med mig eller hans pappa (den som nattar honom). Jag är tydlig med att jag vill att han ska sluta men han fortsätter tills jag blir så arg att jag håller fast honom hårt och skriker högt. Jag kan bli så arg att jag knuffar bort honom i sängen och skriker verkligen högt. Har väldigt svårt att tygla detta då han gått över mina gränser under en längre tid innan jag blir riktigt arg.
Känns inget bra att skrika högt och vara hårdhänt, vet inte hur jag ska hantera detta? Kan han ta skada av mina raserianfall? Ofta när vi bråkat kramas vi och jag säger förlåt och han också ibland.. Vi somnar alltid sams men det känns inget bra inuti mig. Hur kan jag hjälpa honom genom denna jobbiga fas utan att kränka..?
Ingrid Gråberg svarar:
Det är mänskligt att bli arg – även på sina barn – och det är absolut inget fel att visa sina känslor, så länge det sker inom rimliga gränser. Till att börja med har vi lagar och regler att ta hänsyn till. Vi får till exempel inte slå eller hota andra människor. Sedan måste man tänka på att vuxnas aggressionsutbrott kan upplevas som väldigt skrämmande för ett litet barn.
Ett stort problem är att våra hjärnor inte fungerar så bra när vi väl hunnit bli riktigt arga. Då stannar vi inte upp och funderar över hur högt vi kan skrika eller hur hårt vi kan slå näven i bordet utan att riskera att skrämma någon. En majoritet av alla föräldrar har nog tappat kontrollen vid enstaka tillfällen och sagt saker till sina barn som de sedan ångrat, eller skrikigt högre än vad de själva tycker är okej. Och i normalfallet tar inte barnen någon allvarlig skada av detta, eftersom de flesta av oss har någon form av impulskontroll som hindrar oss från att gå över vissa gränser – även när vi är så arga att vi kokar inombords.
De som helt saknar spärrar behöver förstås få hjälp och deras barn behöver skyddas från sina föräldrar. Det låter dock inte som att du hör till den skaran. Däremot är du ofta väldigt arg på din son och då finns det anledning att stanna upp och fundera över situationen, vilket du också har gjort.
Om var och varannan kväll slutar med att du får ett raserianfall så gäller det att försöka få syn på vilka mönster det är som upprepas gång på gång. Hur börjar det hela? Hur reagerar du då? Vad blir nästa steg? Och så vidare. När du har mönstret klart för dig kanske du i bästa fall ser var någonstans det går fel i kommunikationen mellan dig och sonen, och då har du kommit en bra bit på vägen.
Men för att kunna bryta den negativa cirkeln behöver du också anstränga dig för att försöka förstå varför pojken börjar busa/bråka. Han kanske är rädd för att somna, rädd för att han aldrig mer ska vakna upp igen eller att ni föräldrar ska vara borta när han vaknar. Eller så är han allmänt orolig, exempelvis på grund av de förändringar som du tar upp. Eller det kanske kan vara så att läggningen påbörjas innan han är redo att sova, alternativt så sent att han hunnit bli övertrött.
Eftersom ni har en son som funderar mycket och som dessutom verkar kunna sätta ord på sina tankar, så finns det goda chanser att ni ska kunna komma underfund med vad det är som utlöser kvällsbråken. Är det rädsla bör ni ta den på allvar, utan att för den skull göra en för stor sak av det. Lyssna och ställ frågor hellre än att ge sonen försäkringar om att inget farligt kommer att hända. Det är bra att låta honom själv komma fram till svaren med hjälp av frågor av typen ”vad är det värsta som kan hända” och ”hur troligt är det”.
Om du både förstår vad den bakomliggande orsaken är och ser mönster i hur bråken trappas upp är förutsättningarna goda för att få till en förändring. Dels är risken mindre att du blir arg ifall du är medveten om att det finns ett annat syfte än att provocera med bråken. Och dels kan du få ledtrådar till vad du ska göra mer respektive mindre av för att undvika att lite bus eskalerar till ett stort bråk.
Något som är vanligt är att man börjar säga till på ett lugnt och trevligt sätt och sedan blir mer och mer irriterad och högröstad. Eller att man upplever att man säger till snällt inledningsvis, men redan från start låter lite irriterad på rösten, eftersom man ser framför sig hur det hela kommer att sluta. Sedan höjer man rösten successivt, alternativt behåller lugnet ända tills man exploderar när irritationen nått en viss nivå. Känner du igen dig själv i någon av dessa beskrivningar? Och tror du att du kan göra på ett annat sätt istället?
Bäst är förstås om du lyckas avleda din son så fort du bara anar att han är på väg att gå från mys till bus. Då krävs det att du är uppmärksam på små signaler och att du vet vad som kan vara lockande, utan att bidra till ökad aktivitetsnivå. Kanske kan du föreslå högläsning ur någon bra bok, att ni ska gissa gåtor eller ge varandra massage.
Om det känns som att ingenting hjälper kan det vara bra att påminna sig om att jobbiga perioder brukar gå över förr eller senare. Och om du, trots allt, tappar tålamodet och börjar skrika är det förstås bra att du ber om ursäkt och ser till att ni somnar sams – precis som du har för vana att göra.
Vänlig hälsning,
