10/2/2014

Mitt barn pratar inte i skolan

Mitt barn vägrar tala i skolan. Hon går i 6-års, har hittills inte pratat med fröken eller fritidspersonal, inte ens HEJ. Pratar nästan aldrig med andra barn. Vi är från Polen och talar polska hemma. Hon kan svenska och talade rätt mycket med dagiskompisar och lite med personalen där. Det blev värre när hon började förskolan förra året. Hon har en syster på tre år som är rena motsatsen, pratar oavbrutet och har massor av vänner. Hemma pratar hon dock jättemycket både med syster, föräldrar eller våra vänner. Hur kan vi hjälpa henne?


Ingrid Gråberg svarar:

Du skriver att din dotter vägrar att prata i skolan och visst är det tänkbart att ett barn medvetet kan bestämma sig för att inte prata i en viss miljö eller med vissa personer, men mer troligt är att det handlar om en oförmåga och något som man kallar för selektiv mutism. Naturligtvis kan jag inte ställa en diagnos utifrån ett kort brev, däremot kommer jag i mitt svar att utgå ifrån att det handlar om just en oförmåga att prata i vissa situationer och inte om en generell oförmåga att kommunicera eller om ett medvetet val att tiga.

Även om ditt barn pratade rätt mycket med sina dagiskompisar så verkar det som att hon redan under förskoleåren var lite mer försiktig i kontakten med de vuxna. Och sedan hon började i skolan har hon inte pratat alls med någon vuxen i skolan och väldigt lite med de andra eleverna.

Eftersom problemet funnits så pass länge är det befogat att söka professionell hjälp. Många gånger krävs det ett samarbete mellan olika professioner och skolan för att få till en förändring. Till exempel kan BUP bistå med att kartlägga hur problemet ser ut, det vill säga i vilka situationer, på vilka platser och tillsammans med vilka människor som barnet inte förmår att säga något, och en logoped kan göra en bedömning av den språkliga förmågan.

Med tanke på att dottern är tvåspråkig kan det även finnas anledning att ta hjälp av en modersmålslärare. Men även om jag tror att det kommer att krävas en del insatser från olika yrkeskategorier så kommer ni föräldrar att vara de viktigaste experterna. Ni är de som känner ert barn bäst och er pratar hon obehindrat med, vilket innebär att ni förmodligen får förmedla hennes tankar till skolpersonal och vårdgivare. Det är förstås möjligt att er dotter kan prata fritt med en psykolog eller logoped, men det är inget ni kan ta för givet.

Om ni på egen hand vill försöka komma underfund med vad som krävs för att er dotter ska kunna förmå sig att prata med skolpersonalen, så behöver ni använda er fantasi. Man kan inte förvänta sig att någon i 6-7-årsåldern ska kunna berätta utförligt om varför det låser sig och orden inte vill komma ut.

Hjälp er dotter genom att föreslå olika situationer som skulle kunna underlätta för henne att prata med en lärare. Skulle det gå lättare om hon fick prata på polska? Skulle ett första steg kunna vara att bjuda hem läraren eller att träffa hen i en annan miljö? Eller skulle det vara lättare att först träffa läraren i skolan och låta denne lyssna medan er dotter pratar med någon familjemedlem? Finns det andra saker, än att prata, som dottern klarar av att göra i skolan och som kan stärka hennes självförtroende? Har hon någon talang hon kan visa upp? Finns det saker som hela klassen kan prova på att göra, exempelvis någon aktivitet där alla är nybörjare och där chansen är stor att man får skratta gott med varandra (inte åt varandra)? Kanske kan klassen få lära sig lite polska glosor?

Ovanstående var bara några exempel på saker man kan göra för att komma ett steg närmare att prata i skolan. Förutom att försöka ta reda på vad i en situation som får er dotter att hålla tyst, så behöver ni prata om vad som händer om man helt plötsligt bryter tystnaden. Det är viktigt att känna sig trygg med hur omgivningen kommer att reagera och det bästa är att omgivningen inte reagerar alls, eller rättare sagt att lärare och elever beter sig precis som vanligt. För att försäkra sig om det måste man informera alla inblandade. Hur man gör det på bästa sätt kan ni få hjälp av BUP eller skolpsykologen att komma fram till.

Vänlig hälsning,