10/28/2014

Hur ska vi hantera 5-åringens utbrott på förskolan?

Jag arbetar med barn i förskolan och nu funderar jag mycket kring en kille som snart fyller 5 år. När jag idag sitter och observerar så är han med i en lek där vuxen finns som stöd. Sedan lämnar en flicka rummet, han springer efter och puttar omkull henne ordentligt. Han springer därifrån och börjar prata bebisspråk och räcka ut tungan åt mig innan jag ens hinner säga något. En stund senare händer samma sak och där emellan fler barn som blir puttade på. När det går en stund vill han krama om sin kompis som han gjort illa och säger förlåt. Då detta händer dagligen visar hon svårighet i att ta emot detta.

Han är mycket verbal och kan berätta saker med röd tråd samtidigt som han ofta ger befallningar till sina kompisar, gör så här! Jag är fundersam över hans språkförståelse och funderar på att undersöka vidare.

Det som bekymrar mig mest är alla incidenter som händer under en dag, både för honom men för alla andra barn som visar sig rädda för honom.

Vi är ju inte personal som kan följa honom och jobba med honom hela tiden men behöver stöd i hur vi kan möta och hjälpa denna pojke. För jag tror på att barn gör rätt om de kan, så vad kan jag göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Jag törs påstå att det – med ytterst få undantag – är precis så som du tror, nämligen att små barn oftast försöker ”göra rätt” om de kan. I alla fall om du med ”göra rätt” menar att anpassa sig efter omgivningens förväntningar samt de rådande normer och regler som barnet har uppfattat och förstått. Vad som är ”rätt” i en situation behöver inte vara det i en annan, vilket kan ta lite extra tid för vissa att förstå, men de flesta barn i den här åldern brukar vara helt på det klara med att man inte oprovocerat puttar omkull eller slår sina kompisar.

Det bästa vore förstås om det aldrig förekom några våldsamheter, varken i förskolan eller någon annanstans, men det är nog en utopi. Barn knuffas och slåss ibland. Det kan vara en lek som går överstyr eller någon som retas. Eller det kan vara ett missförstånd som utlöser bråket. En del barn har en kombination av lättantändlig ilska och dålig impulskontroll och hamnar därför ofta i konflikter. Har du lång erfarenhet av att jobba med förskolebarn så har du med största sannolikhet mött flera av dessa temperamensfulla barn. Men den här pojken som du berättar om gör dig lite förbryllad. Han råkar inte bara slänga ut en arm och av misstag göra illa någon. Inte heller reagerar han reflexmässigt och slår till första bästa som råkar finnas i närheten när han blir arg, utan han springer efter andra barn och puttar omkull dem. Och det här sker till synes utan anledning, det vill säga du kan inte se vad som har utlöst beteendet.

Betyder det här att pojken får plötsliga infall som är helt orelaterade till vad som sker i övrigt? Nej, men det kanske krävs en hel del detektivarbete för att få syn på utlösande och vidmakthållande faktorer. Och för att kunna hjälpa pojken på bästa sätt så behöver ni få kläm på vad det är som triggar igång beteendet och vilka konsekvenser det får.

Jag rekommenderar att ni tar hjälp av en förskolepsykolog och gör en ordentlig kartläggning av situationen i förskolan. Ni behöver också involvera föräldrarna och förhöra er om pojkens hembeteende, samt om det finns familjeomständigheter som kan påverka honom negativt. Vad fungerar bra hemma? Går det till exempel bra att leka med en kompis i taget? Eller fungerar det alltid bra att leka på hemmaplan? Har föräldrarna några knep för att förebygga incidenter av den typ som du beskriver? Och om det inträffar incidenter, hur hanterar föräldrarna dessa situationer? Finns det något som föräldrarna oroar sig för när det gäller sonens utveckling och beteende?

Du beskriver pojken som verbal och samtidigt är du inne på att hans språkförståelse kan behöva utredas närmare. Vad är det som får dig att tänka i de banorna? Och hur ser det ut med hans utveckling i övrigt? Motorik? Socialt? Emotionellt? Kognitivt/intellektuellt? Vad är hans styrkor? Finns det anledning att misstänka att han har några utvecklingsförseningar eller funktionsnedsättningar? Eller är han rent av ovanligt tidig i sin utveckling på något plan och därför blir irriterad på sina mer omogna kamrater? Blir han otålig och vill bestämma för att han får fler och bättre idéer? Har han svårt att förstå det sociala spelet eller har han en stark vilja och svårt att kompromissa?

Som sagt var, ni behöver få en tydlig bild av hur pojken uppfattar tillvaron och vilka styrkor och svagheter han har. Då först vet ni vad ni ska fokusera på när det gäller lärande och stöd, och vilken typ av anpassningar som eventuellt kan vara nödvändiga.

I väntan på att ni ska få hela bilden klar för er måste ni förstås hindra pojken från att skrämma och göra illa sina kamrater. För att klara det uppdraget kanske ni behöver ansöka om en extra resurs till avdelningen. Det handlar om alla barns säkerhet och trivsel, och om att kunna skapa förutsättningar som gör att pojken har goda chanser att ”göra rätt” och slipper misslyckas gång på gång.

Något som barn generellt mår bra av är att bli sedda. Att vuxna intresserar sig för vad de gör och efterfrågar deras åsikter. Att de får uppmärksamhet för positiva handlingar. Att tillvaron är trygg och förutsägbar. Och att vuxna sätter tydliga gränser, utan att bli arga eller otrevliga.

Med tanke på din grundinställning är oddsen höga för att du hör till de vuxna som förmår att se hela barnet och inte låter de utagerande beteendena skymma resten av individen eller låter dig provoceras av en utsträckt tunga. Fortsätt därför att göra så gott du kan utifrån den kunskap du har om barnet, men tryck samtidigt på för att ni ska få hjälp att förstå pojken bättre och för att ni ska få de resurser som krävs för att ingen ska fara illa på er avdelning.

Vänlig hälsning,