6/16/2014

Hur ska jag få mina föräldrar att acceptera mitt val?

Jag är 23 år, ursprung från mellanöstern, och har varit i ett förhållande med en man med afrikanskt ursprung i ett och ett halvt år. Vårt förhållande är, enligt mig, väldigt stabilt. Vi löser konflikter effektivt och har en riktigt bra kommunikation. Kärleken vi har är så vacker och känns så rätt. Han är allt jag önskat mig i en framtida man- högutbildad, omtänksam samt kärleksfull.

Problemet är då mina föräldrar. För det första så vet inte min pappa än om vårt förhållande. Min mamma vet, men hon försöker göra allt i sin makt för att få mig att göra slut med honom. Jag måste dock beskriva min relation till mina föräldrar. När man tänker på en familj från mellanöstern tänker man kanske direkt: strikt, muslimsk, bön, inga pojkvänner, killkompisar osv. Allt det där stämmer inte in på min familj. Jag har haft en väldigt fri uppväxt så som en vanlig svensson skulle haft. Jag visste dock att de inte skulle gilla idén om att jag vill gifta mig med en kristen och mörkhyad. Anledningen till att de är emot detta är främst pga vad folk i omgivningen ska säga (folk med samma ursprung), att han är kristen samt hans utseende... tyvärr.

I slutändan vet jag att de skulle acceptera mitt val och stå bakom mig, men det är inte förrän om några år då vi vill gifta oss.. Hur ska jag hantera deras ständiga kommentarer när jag ska bo under samma tak i kanske 3-4 år till?


Jenny Klefbom svarar:

Jag vill börja med att säga att jag inte vet så jättemycket om hur det är att växa upp i en miljö där identiteten har en stark grund i religion, traditioner och så starka kulturella normer som du beskriver. Samtidigt så tror jag att ditt problem egentligen inte är så specifikt som det kan verka, utan att det i själva verket finns normbarriärer i alla tider och i alla kulturer som det krävs mod för att korsa. Jag misstänker till exempel att det även här i Sverige hade varit ett stort steg för de flesta i mina föräldrars, för att inte tala om mor- och farföräldrars, generation att gifta sig med en mörkhyad person.

Det finns en föreställning bland människor att rasist, det är något man blir, och det bygger på någon slags ondska, missunnsamhet eller liknande. Jag tror att debatten hade blivit både enklare och mer ärlig om vi hade kunnat erkänna att vi alla har inbyggt i oss olika grad av motvilja mot människor som inte är helt lika oss själva. Det här är djupt rotade psykologiska mekanismer, som går ut på att vi ska kunna skydda vår familj, vår grupp eller vårt samhälle mot eventuella inkräktare. Inställningen har säkert fyllt en funktion, under våra årtusenden på den afrikanska stäppen, för att skydda de egna genernas fortlevande.

Främlingsfientlighet är alltså till en del frågan om en biologiskt nedärvd funktion. Men det betyder verkligen inte att den är värd att bevara, eller ens försvara. Denna mekanism fungerar inte alls i vårt mångkulturella och globala samhälle, i likhet med en massa andra primitiva saker som vi ägnar oss åt. Så den är något vi behöver ändra, efter våra nya livsbetingelser, och det gör vi ju också successivt. I det här perspektivet kan man se avsaknaden av rasism som ett tecken på en lite mer utvecklad civilisation.

Det min föräldrageneration fick stångas mot här i Sverige (och jag tror inte att de hade det lika jobbigt som du, för de var en del av en stark samhällelig rörelse som drog i riktning mot ökad jämlikhet och tolerans), det får du utkämpa nu.

Jag får en känsla av att du känner dig lite ensam i din kamp? Samtidigt känner jag mig glad och trygg över att även dina föräldrar verkar vara ganska ordentligt civiliserade i jämförelse med de föräldrar som väljer att förskjuta eller skada sina döttrar som väljer partner efter eget huvud. Känner du ändå att du behöver moraliskt stöd, så skulle jag rekommendera dig att skapa ett nätverk av tjejer, och kanske även killar, som befinner sig i en liknande situation som du att prata med och utbyta tankar och strategier. Sök på nätet. Kolla upp föreningar. Prata med dina kompisar, och deras kompisar.

Jag förstår det också som att en del av det jobbiga är att du ska bo under samma tak som dina föräldrar i 3-4 år till, tills du gifter dig med din pojkvän? Och då vill jag bara påpeka att det ju inte är någon naturlag att man måste bo hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig. Om det blir väldigt svårt för dig att orka lyssna på dina föräldrars tjat och påtryckningar så kanske möjligheten finns för dig att flytta ut till ett eget boende innan du väljer att gifta dig?

Vänlig hälsning,