5/22/2014

11-åring med missbrukande pappa

Jag har en son som är 11 år (snart 12). Hans pappa är missbrukare. Sedan två år tillbaka bor min son hos mig och min man och två små syskon. Händelsen för två år sedan var rätt så traumatisk när jag fick hämta honom hos sin påverkade pappa. Innan detta har min son bott hos sin pappa varannan vecka i 9 år. De har alltså haft en mycket bra relation. Under dessa två år har de inte inte träffats särskilt mycket eftersom hans pappa halkade väldigt djupt i sitt missbruk och varit hemlös i perioder. Under förra våren byggdes relationen upp igen då pappan var på behandling under en längre tid. Men halkade sen tillbaka.

Jag har alltid varit så ärlig som möjligt mot min son och berättat det jag vet om hans pappa. Sen i somras har han själv inte velat träffa sin pappa och mest bara skjutit bort alla känslor för honom. Han går på Bup men det har blivit mest så att jag varit där själv då min son inte säger så mycket när han är där. Han har sista halvåret varit väldigt arg på det mesta. Det handlar väldigt ofta om avudsjuka på sina syskon som har sin biologiska pappa och farfar och farmor. Min mellanson har fått tagit mycket skit av hur han mår.

Jag och min man har tagit hjälp med att försöka få med honom i familjen så han inte blir utanför, och vi pratar mycket med honom om det. Men han är så himla arg hela tiden... Inget får gå emot honom...

Jag förstår ju att han är arg och besviken på sin pappa (vilket han oxå säger) men jag vet inte vad jag ska göra längre.... Har du några förslag?


Ingrid Gråberg svarar:

Att se en förälder förändras dramatiskt under påverkan av alkohol eller andra droger är en skrämmande, och ibland traumatisk, upplevelse för ett barn. Och en vuxen som fastnar i ett tungt missbruk klarar inte av att axla den ansvarsfulla rollen som förälder.

Eftersom din före detta partner var på väg att ta sig upp ur missbruket och sedan trillade tillbaka ner i det igen, så kan man säga att din son har förlorat sin pappa två gånger. Det är naturligtvis oerhört tufft för honom och det är du också väl medveten om.

Även fast din son kan säga att han är arg och besviken på sin pappa, så är det ni som finns i hans närhet som får ta emot hans ilska. Det är lätt att förstå att det blir jobbigt i längden för er och ändå verkar du och din man ha visat prov på god förståelse och tålamod. Ni har också ansträngt er för att din son ska känna sig delaktig i familjen på lika villkor som sina halvbröder.

Din son har också erbjudits hjälp hos BUP, men där säger han inte så mycket. Det jag undrar är hur han har ställt sig till att gå dit. Ibland kan det nämligen vara till hjälp att träffa en behandlare även om man själv inte är så aktiv under samtalen. Bland annat kan det vara skönt att få höra att de vuxna förstår varför man är arg, ledsen och besviken och att man själv inte på något sätt är skuld till förälderns missbruk. Och att det är okej och helt normalt att känna som man gör.

Nu kanske din son inte alls uppskattar besöken på BUP eller inte känner sig bekväm med just den här behandlaren. Eller så behöver han kanske tid på sig innan han törs öppna sig inför en ny människa.

Uttrycker han en ovilja att gå till BUP är det förstås en bra lösning att du kan erbjudas stöd i din föräldraroll, istället för att ni ska försöka tvinga iväg 11-åringen.

Ett alternativ till att gå och prata med en behandlare på BUP är grupper för barn till missbrukare, där man kan dela upplevelser med jämnåriga som befinner sig i liknande situationer. Sådana grupper brukar kommunerna anordna, ibland i samarbete med BUP, så hör efter där hur det ser ut i just er kommun.

Sedan är frågan vad ni kan göra mer, eller annorlunda, hemma för att underlätta tillvaron – både för din son och för övriga familjemedlemmar. Det kan vara en svår balansgång att å ena sidan behöva ta extra hänsyn till din sons känslor och beteenden, samtidigt som ni å andra sidan inte vill att han ska känna sig utanför. Även positiv särbehandling kan bidra till att man känner sig utanför. Försök därför i så stor utsträckning som möjligt att verkligen behandla 11-åringen på samma villkor som syskonen. Våga ställa rimliga krav och sätta gränser. Till exempel kan ni vara tydliga med att det är okej att visa att man är arg, men det är inte okej att låta ilskan gå ut över småsyskonen (om de inte har retats eller på annat sätt varit en direkt orsak till irritationen).

Det är självklart bra att ni pratar med pojken om hans situation och hjälper honom att sätta ord på sina känslor, men tänk på att inte allt som sker behöver ha sin grund i pappans missbruk. Precis som alla andra kan din son ha dåliga dagar på grund av motgångar i skolan, konflikter med kompisar eller för lite sömn.

Samtidigt som det är viktigt att man inte sopar problem under mattan, så bör man undvika att rikta allt ljus på problemen. Det är bra om det finns några positiva saker att fokusera på också. Ett intresse av något slag till exempel. Vad man gör spelar mindre roll, bara man har något som engagerar en och något man kan se fram emot.

Det du och din man kan göra är att uppmuntra och stötta din son, att ge av er tid och intressera er för vad han gör, lyssna på hans åsikter och idéer.

Fortsätt ha tålamod med honom och visa förståelse, men tassa inte på tårna runt honom hela tiden. Positiv särbehandling under lång tid kan som sagt leda till att man känner sig utanför.

Slutligen undrar jag hur det ser ut med släktingar på pappans sida. Finns det farföräldrar, fastrar, farbröder och/eller kusiner som ni kan hjälpa pojken att upprätthålla relationerna med?

Vänlig hälsning,