8/28/2014

Min 3-åring blir retad för sin blöja på förskolan

Min son är drygt tre år och berättar när han kommer hem från förskolan att barnen kallar honom för bebis och att han stinker när han gör i blöjan. Han blir ledsen över detta och jag vet inte om han förstår riktigt varför. Ingen annan av barnen i hans ålder har blöja.

På förskolan berättar de att min som gärna är med de mindre barnen och tar hand om dem. Och han har även en lillebror som han tycker mycket om och är med och byter och matar. Han är mycket känslosam och vill att alla ska ha det bra och vara med och han är duktig på att prata så jag tror att han förstår varför de retar honom.

Vi har försökt med potträning och toalettbesök samt kalsonger sedan ett drygt halvår men han blir så väldigt bekymrad om han kissar ner sig och då vägrar och gå utan blöja. Och nu blir han snarare arg om man frågar om han vill gå på toaletten.

Tänkte för några månader sedan att vi slutar tjata och han får ha blöja och att han säger till om han vill gå på toaletten, för han vet ofta när han behöver bajsa och säger till ibland men jag tror att det blir mer sällan om vi tjatar på honom. Men nu när de retar honom på förskolan så vet vi inte hur vi ska göra.

Han är även inne i en fas då han är extra känslig och mycket ledsen och mammig och pappig, eller kan det bero på det som händer på förskolan?


Jenny Klefbom svarar:

Din fråga innehåller egentligen två frågor: 1) Hur ska ni lyckas potträna ert barn, och 2) Vad ska ni göra åt det faktum att de andra barnen på förskolan retas. Den andra frågan är lättast att besvara så jag börjar med den.

Det är självklart personalen som ska se till så att inget barn i gruppen blir retat, oavsett vad tråkningarna handlar om. Om ni inte redan har gjort det så föreslår jag alltså att ni genast tar upp saken med personalen och frågar hur de ser på situationen. Kanske har de inte alls märkt att de andra barnen fäller kommentarer om er son, och då behöver de få veta det. Kanske är det något de redan jobbar aktivt med, och då behöver ni få veta det. Kanske har det bara hänt någon enstaka gång, men er son har dragit stora växlar på saken. Hör med dem!

Så över till den andra frågan, om hur ni ska uppnå blöjfrihet. När jag läser det du skriver blir jag inte riktigt klok på hur långt ni har kommit med detta, och vad er son tänker om saken. Till att börja med tar du upp att du inte tror att han förstår riktigt vad det är de andra barnen menar med sina uttalanden, men sedan skriver du att han är språkligt tidig och att du därför tror att han förstår. Det här är något ni måste skapa klarhet i innan ni vet hur ni ska lägga kravnivån. Jag menar här inte bokstavligen att sonen behöver förstå kränkningarna, utan vad jag menar är: förstår han poängen med att utveckla en större självständighet vad gäller toalettbestyren?

Faktum är att det är mycket vanligt att barn i hans ålder uttrycker sig i form av det man inom psykologin kallar för projektioner, det vill säga förlägger sina åsikter och känslor hos någon annan. Exempelvis är det ofta nallen som vill ha glass. Eller farmor som är rädd för spöken. Kanske är min spekulation helt fel, men det skulle kunna vara så att det er son egentligen vill säga när han pratar om vad de andra säger är att han själv är ledsen över det faktum att han är den enda 3-åringen som fortfarande har blöjor.

En annan omständighet som jag skulle behöva veta mer om innan jag ger er några konkreta råd, är om er metod att sluta tjata har fungerat. Du tar ju upp att ni aktivt har beslutat er för att sluta tjata eftersom ni tror att er son egentligen är kapabel att själv känna när han är nödig och att han då säger till. Ni har prövat detta i några månader, och det borde därför vara möjligt att utvärdera om det verkligen har blivit så att han allt oftare själv säger till. Om så är fallet så är ni inne i en positiv utveckling, och kan kanske avvakta att han till slut kommer att säga till varje gång han behöver gå, vilket då kan leda till en utfasning av själva blöjan.

Om det däremot inte har skett någon positiv utveckling till följd av tjatstoppet så skulle jag säga att det möjligen är dags att tänka på ett annat sätt. Av ditt mail kan jag läsa ut att ni föräldrar lägger ganska stor vikt vid er sons känslomässiga reaktioner. Det är bra att som förälder vara lyhörd, men det blir mindre bra om man låter barnets känslor styra allt för mycket i vardagen. Paradoxalt nog riskerar man nämligen att lägga ett alltför stort ansvar på ett litet barn om man genast backar varje gång barnet är argt, eller låter barnet slippa allt som innebär lite oro eller obehag. Det är ju just genom att stå ut med sådana känslor, och genom att mötas i samspel, även när det är ilska inblandad, som barn utvecklas.

Om ni alltså bedömer att er son är kroppsligt mogen för att (i alla fall för det mesta) känna av när han är nödig, och att han inte heller på andra sätt är sen i sin utveckling, så skulle det kunna vara av godo att ni föräldrar tar saken i era händer. Det gör ni bäst inte genom att sätta hårt mot hårt, men däremot genom att milt men bestämt upprätta tydliga, icke förhandlingsbara rutiner där ni långsamt och successivt tar bort blöjan, och inför allt mer av toalettbesök. Behöver ni hjälp med detta så kan säkert er BVC-sköterska ha en del goda råd att komma med.

Vänlig hälsning,