6/12/2014

Vuxen dotter som förvränger sanningen

Vi har en dotter, nu 24 år, hon har alltid förvrängt, förbättrat gjort om verkligheten och sanningar. Hon upplever nästan aldrig verkligheten som vi andra.

Det finns två till vuxna barn i familjen. Ibland tänker jag att hon kanske är mytoman. Hon kan berätta saker för goda vänner till oss som aldrig hänt. Då vi försöker rätta henne ser hon sårad och oförstådd ut.

Hon drabbas alltid av att andra inte förstår henne. Att andra är dumma i huvudet. Hon har svårt att behålla jobb och fått omdömen som att hon borde vara mer ödmjuk. Hon ger sig gärna ut för att kunna och veta allt. Hon berättar gärna och högt hur bra hon är på allt. Allt hon säger rimmar dåligt med det som resten av familj och släkt ser.

Hon har haft svårt att sköta sina pengar, nära att bli vräkt en gång.

Hennes pappa börjar få svårt att umgås med henne. Han blir väldigt stressad av allt hon bara kastar ur sej. Hennes syskon säger att det är något som inte verkar stämma med henne.

Vi når inte fram till henne. Så fort vi inte stryker henne medhårs är hon ett offer inför oss.

Känns som om hon ibland till vissa målat upp en svår barndomsbild trots att så inte är fallet.

Det tar alltid mycket energi att prata och umgås med henne. Alltid problem eller oförstådd. Jag orkar inte längre konfrontera henne med hennes lögner. Leder bara till konflikter. Hon har i mitt tycke lite svårt att läsa av vissa sociala signaler. Kompisarna kommer och går. De är få och ingen hon hänger ofta och nära med. Hjälp.


Ingrid Gråberg svarar:

Utifrån din beskrivning gissar jag att din dotter inte upplever att hon har några problem som hon skulle behöva hjälp med. Eller rättare sagt de problem hon upplever tillskriver hon omgivningen. Andra skulle alltså kunna vara betjänta av hjälp i hennes ögon, men frågan är hur ni ska få henne att inse vilka konsekvenser det egna beteendet får - både för henne själv och för er som finns i hennes närhet.

Du har upprepade gånger konfronterat din dotter, och försökt visa på att det hon säger inte stämmer överens med verkligheten, och det har inte lett till något annat än att ni blivit osams. Det här kan antingen bero på att dottern faktiskt uppfattar det hon säger som en sanning och blir kränkt av att bli ifrågasatt, eller så reagerar hon med ilska fast hon egentligen känner sig skamsen över att ha blivit avslöjad med att ljuga eller överdriva/bättra på sanningen lite.

Anledningarna till att en person ofta berättar saker som inte riktigt stämmer överens med hur andra har uppfattat det kan skifta. Det låter inte som att din dotter ljuger i syfte att slippa undan straff eller jobb, utan snarare som att hon vill få uppmärksamhet, och/eller framställa sig själv i bättre dager. Syftet verkar vara att väcka beundran eller sympati, men det är fullt möjligt att det mesta av det hon berättar är hennes genuina upplevesle av verkligheten. Hon kanske har ett speciellt sätt att uppfatta tillvaron och svårt att ta andras perspektiv. Eller så har hon livlig fantasi och har svårt att hålla isär önsketänkanden från faktiska händelser och prestationer.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om varför just din dotter ljuger och därmed inte heller om, och i så fall hur pass, medveten hon är om detta. Även personer som är fullt medvetna om att de fabulerar kan ha väldigt svårt att bryta den vanan, och om er dotter hör till dem som inte ens erkänner för sig själv, alternativt inte förstår, hur det ligger till, så kommer hon inte vara beredd att göra någon som helst ansträngning för att få till stånd en förändring.

Finns det då inget sätt att göra din dotter medveten om hur hon fungerar och hur hon uppfattas av omgivningen? Min utgångspunkt är att det är få saker som är omöjliga. Oftast handlar det ”bara” om att problem är olika svåra att lösa. Om du ska lyckas nå fram till din dotter behöver du nog vara väldigt tydlig, utan att vara anklagande.

I första hand tycker jag att du ska lyfta fram fakta, som att hon har blivit av med jobb och att hon har så svårt att hushålla med sina pengar att hon varit nära att bli vräkt. Betona att du är orolig för henne och att du vill att hon ska få hjälp. Fungerar inte det får du byta fokus till er relation. Berätta hur du upplever situationen, det vill säga att dottern säger saker som inte stämmer med dina egna och andras bilder, och att du ser att detta leder till konflikter. Var tydlig med att du inte vet varför era bilder skiljer sig åt och att du önskar att ni fick hjälp av någon utomstående för att kunna närma er varandra. Föreslå att ni ska träffa en psykolog eller psykoterapeut som tar emot par/familjer – inte för att kunna peka ut hos vem felet ligger, utan med utgångspunkten att ni ska få hjälp att lättare förstå och kommunicera med varandra. Kanske skulle det här kunna vara en möjlig ingång. Annars är min rekommendation att du enträget fortsätter att ge din bild av situationen, utan att anklaga dottern för att ljuga/fabulera – även om det kanske är det hon gör, men du har själv redan konstaterat att konfrontation inte är en framkomlig väg.

Det är lätt för mig att säga att du lugnt och sakligt ska berätta din version, utan att samtidigt skuldbelägga eller låta irriterad. Det är betydligt mycket svårare för dig att följa rådet, helt enkelt på grund av att det förmodligen är väldigt frustrerande för dig att se konsekvenserna av, och själv drabbas av, de förvrängda sanningarna. Kanske går det lite lättare om du utgår ifrån att det i botten finns någon form av oförmåga. Du har till exempel upplevt att det finns vissa svårigheter att läsa av sociala signaler och det stärker min hypotes att ni behöver vara extra tydliga i er kommunikation och göra er dotter uppmärksam på hur hennes uttalanden uppfattas av er. Hjälp henne att se att det finns flera sätt att se på saken.

Vänlig hälsning,