6/9/2014

Brist på empati

Jag har en fråga angående brist på empati. Det är så att jag har fruktansvärt svårt att känna empati, det är i alla olika möjliga situationer. Exempelvis då vi satt i skolan och alla skulle få dela med sig om något som har varit jobbigt i livet för de, (givetvis frivilligt att säga något) men det var en tjej som berättade om hur hennes bästa vän hade omkommit i en bilolycka bara någon vecka tidigare, hon satt där och grät medan hon delade med sig av händelsen och jag kände inget som helst empati för henne. Alla andra i klassen var jätteledsna för hennes skull, men jag kände ingenting alls, det var typ "Ja men grabbar, ska vi ta lunch då?".

Ett annat exempel är nyhetsinslag från krigszoner då man ser hur människorna flyr för sina liv undan skotten som viner runt deras huvuden, även det är jag fullständigt likgiltig inför, jag har sett många videos på internet då folk blir avrättade på alla möjliga sätt, och även då känner jag ingenting känslomässigt.

Kan jag ha problem av något slag, eller är det normalt i tonåren?


Ingrid Gråberg svarar:

Precis som alla andra personlighetsegenskaper och förmågor gäller att man kan ha mer eller mindre av empatisk förmåga. Men innan jag går vidare kanske det är på sin plats att definiera vad empati är och vad det inte är. Många förväxlar nämligen begreppen empati och sympati, och sedan har vi dessutom något som kallas för ”theory of mind” (vilket kan översättas till mentalisering på svenska) som kan vara bra att känna till.

Mentalisering handlar om att förstå att andra människor kan tänka och uppfatta saker på ett annat sätt än vad jag själv gör. Från början utgår det lilla barnet bara från sig själv, men sedan utvecklas förmågan att ta andras perspektiv, det vill säga man förstår att om man pratar i telefon med sin kompis så kan den inte se att man har en ny tröja på sig, utan det måste man berätta. Eller att man förstår att kompisen kan bli ledsen om man slänger ur sig en elak kommentar.

Empati är förmågan att verkligen kunna leva sig in i, och förstå, hur en annan människa känner eller tänker – oavsett om man gillar personen eller inte. Skillnaden mellan empati och sympati kan tyckas hårfin, men man skulle kunna säga att den som känner sympati inte bara lever sig in i hur den andre känner sig, utan också känner med/för denne, att man till exempel lider med personen.

Utifrån dina beskrivningar verkar det som att du på ett rent intellektuellt plan förstår att andra människor brukar reagera känslomässigt både när de själva råkar ut för hemska eller tråkiga saker, och när de blir vittne till eller hör talas om andras olycka. Men hos dig väcks inga känslor. Eller rättare sagt, känslorna verkar inte vara så lättväckta, för du skriver att du har fruktansvärt svårt att känna empati, inte att du helt saknar förmågan.

Med tanke på att du undrar om det är normalt med bristande empati under tonåren, så undrar jag om du har upplevt att det skett en förändring i ditt sätt att fungera eller om det är först nu som du har blivit medveten om hur det står till. Det är nämligen inte så att tonåringar generellt är empatilösa. Däremot kan den empatiska förmågan påverkas av olika omständigheter. Till exempel kan den som är deprimerad känna sig likgiltig inför det mesta – inklusive andras levnadsöden. Och det kan skilja sig en del åt när det gäller vad man har lätt att leva sig in i, beroende på hur den egna livssituationen ser ut.

Anledningen till att vi inte känner någonting behöver alltså inte vara total avsaknad av förmåga. Om vi ser mycket på våld blir vi avtrubbade och ibland nås vi av så hemska nyheter att vi har svårt att ta in allt. Avstånd – både geografiskt och relationsmässigt – påverkar också hur lätt vi har att leva oss in i andras situationer. Nyheten om att hundratals eller tusentals dödats i krig eller naturkatastrofer i en helt annan del av världen är inte alltid så lätt att ta in för den som sitter tryggt i tv-soffan och äter chips.

En del människor saknar i princip helt förmåga att bli berörda av andras livsöden, men de flesta av oss har mer eller mindre lätt att bli berörda.

Enligt din egen beskrivning har du fruktansvärt svårt att känna empati och eftersom du skrivit hit så antar jag att du upplever det som ett problem. Åtminstone är du fundersam över hur du själv fungerar, och om du vill få en ökad självkännedom kan en professionell samtalspartner vara till hjälp. Du kan alltid vända dig till skolkuratorn och vid behov kan denna remittera dig vidare. Men till att börja med kan du fundera över följande frågor: - Händer det ibland att du faktiskt känner empati? - Vilka konsekvenser får din upplevda empatibrist? - Oavsett vad du känner, bryr du dig om andra människor? - Hur reagerar du om du går förbi någon som gjort sig illa och behöver hjälp? - Hur beter du dig mot dina kompisar? - Händer det att du gör saker för andra, utan att du själv har en direkt fördel av det? Eller handlar du alltid i eget intresse? - Hur ser ditt känsloliv ut i övrigt? Har du lätt för att bli glad, arg, ledsen, besviken, rädd, förälskad? - Kan det vara så att du bryr dig om andra, men att du inte har ett så rikt och nyanserat känsloliv?

Med vänlig hälsning,