5/20/2014

Jag kan inte hantera omtanke

Jag är en man som alltid uppfattats som stark och självständig. I nära relationer har jag också fått höra att jag är hård eller kall, medan jag på ett mer ytligt/professionellt plan är en uppmuntrande och hjärtlig människa. Jag arbetar som ungdomsledare, där de viktigaste uppgifterna ju är att se varje individ, bygga upp ungdomarnas självkänsla och få alla att känna sig lika delaktiga och välkomna.

Mitt problem är att jag inte kan ta verklig omtanke. Jag känner mig daltad med, det gör mig obekväm och hjälplös - vilket i sin tur gör mina ögon vattniga och då bryter en enorm frustration, ångest och ilska ut. Jag mår kort och gott dåligt av att få veta att folk bryr sig om mig. (Det kan inte bero på dåligt självförtroende då detta är på topp, jag vet precis var jag har mig själv!)

Oftast har jag kunnat slingra mig ur dessa jobbiga situationer, men sedan jag nu nyligen sökt mig till Försäkringskassan samt återupptagit vårdutredningar om gamla idrottsskador som hänger kvar och försvårar min vardag, känns det som om jag glider nerför en oändlig, brant ravin. Det blir bara värre för varje besök, jag bryter ihop och hulkar hejdlöst trots att jag inte ens är ledsen.

Jag har alltid reflekterat mycket över människans beteende och således även ägnat åtskilliga timmar åt att försöka hitta en lösning på detta, men jag lyckas inte stänga av den här oerhört enerverande reaktionen. Har ni något tips på en metod jag kan ta till för att sluta bete mig så här?


Liria Ortiz svarar:

Jag vill betona att det är en hypotes jag kommer med eftersom det utifrån din korta berättelse inte är möjligt att erbjuda dig en diagnos, och det är inte heller vad Psykologiguiden erbjuder. Men, mitt råd är att du träffar en läkare för att utreda om du kanske är deprimerad. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att både utreda och behandla depression. Det jag särskilt noterat i ditt brev som kan tyda på att du kanske är deprimerad är din upplevelse av att det känns som om du är på väg att ”glida nerför en oändlig brant ravin”.

En depression har många uttryck. Oro, nedstämdhet och orkslöshet är vanligt. Men långt ifrån alla som är deprimerade är medvetna om att de har en depression. Symtomen, kanske särskilt hos män, kan ligga ganska långt från det som man i allmänhet associerar med depression. Vid lätt till måttlig depression kan man också fungera hyggligt både socialt och praktiskt i sitt dagliga liv, trots att man mår dåligt.

Deprimerade män har ibland i första hand symtom som irritation och ”kort stubin” och ökad känslosamhet. Som tränger sig på allt mer och känns främmande och svårhanterlig. Den starka ångest och ilska som du känner när du blir ”daltad med” kan kanske förstås utifrån att du då känner dig i underläge, trots den goda viljan från andra, och det utlöser starka känslor hos dig.

Depression är vanligt. I Sverige drabbas omkring 35 procent av befolkningen av depression någon gång i livet. En vanlig uppfattning är att kvinnor drabbas dubbelt så ofta som män. Ny forskning tyder på att depression förekommer lika ofta hos män som hos kvinnor om man räknar in männens annorlunda symtombild. Som ibland missas och blir en odiagnostiserad depression.

Kom ihåg att depression är vanlig och man kan behandla den. Det finns hjälp att få. Både psykoterapi och läkemedelbehandling. Det är viktigt att söka hjälp tidigt. Ju tidigare desto bättre. Depression kan drabba även den starkaste. Det är inte tecken på svaghet att bli deprimerad.

Kanske det finns en utlösande händelse till allt det som händer dig nu. Du berättar att din vardag blivit allt mer svår av gamla idrottsskador som hänger kvar. Förlust av hälsa är nästan alltid något mycket svårt att drabbas av. Särskilt verkar detta gälla för dem av oss vars själbild är att det är viktigt att vara stark och effektiv, och autonom i förhållande till andra. Det här sättet att relatera till omgivningen har man ofta med sig från tidig barndom, och är något som man upplever som ett ideal och att det är så här ”jag ska vara”. Vid sjukdom kan man uppleva starkt att allt detta blir allt svårare att svara upp mot.

Jag anar att det jag föreslår nu känns som en utmaning för dig, men kanske du skulle få det lugnare om du accepterade att livet för tillfället har blivit så att du behöver andras hjälp och omtanke, och vänjer dig steg för steg att ta emot detta.

Varma hälsningar och ta hand om dig!