Ska vi utsätta vårt barn för extrem klasskillnad?
Vi har en dotter på ett år som börjar förskolan till hösten. I det område vi bor (ett typiskt medelklassområde med lägenheter) är det stor brist på förskolor. Nu har vi möjlighet att få en plats i ett föräldrakooperativ några kilometer bort. I det aktuella villaområdet där förskolan ligger så bor det enbart näringslivshöjdare som i genomsnitt tjänar fyra gånger så mycket som vi gör och man ¨känner¨ att de tillhör en annan samhällsklass än vad vi gör.
Förskolan verkar fantastisk men vi är rädda att detta på någotvis ska påverka vår dotter negativt. Kanske inte de första åren men från det att hon blir fem år och inser att vi inte har hus i Verbier som de andra barnen.
Vad säger statistiken och era erfarenheter? Gäller ¨Lika barn leka bäst¨eller är barn tillräckligt anpassningsbara för att förstå att så där lever alla mina kompisar och jag lever så här och det tycker jag är ok.
Jag förstår ju att det har mycket att göra med hur vi som föräldrar beter oss i situationen. Varför vi ens funderar på den här förskolan är för att den känns så väldigt mycket bättre än de andra kooperativen vi har hälsat på, men vi kanske ska kapitulera och hålla oss i vårt närområde?
Jenny Klefbom svarar:
Trots att du skriver lite om saken, blir jag inte helt klar över vad som är den stora källan till oro hos er föräldrar. I det du tar upp uppfattar jag att du är inne på flera olika tankebanor. Den allra största tjänsten ni föräldrar kan göra er själva är att noga tänka igenom era egna bevekelsegrunder för er oro. Det är nämligen alltid lättare att fatta välgrundade beslut om man har koll på sina egna föreställningar och känslor.
Om jag ska spekulera lite kring vad som skulle kunna väcka oro i er situation så är det första jag tänker på att er dotter skulle kunna uppleva skillnaden mellan hennes och kompisarnas liv som orättvis. Så kan det förstås bli, om man är helt ensam om att ha helt andra livsbetingelser än de andra barnen, även om jag nog skulle säga att risken för detta kanske inte är så stor under förskoleåren. I den åldern har man varken koll på sakers värde, eller var Verbier ligger, så ett besök hos moster i Småland smäller ofta lika högt som en flott skidsemester.
Däremot ökar risken för avundsjuka eller känslor av underlägsenhet säkert under skoltiden för att kanske kunna utgöra ett rejält problem under tonåren. De här känslorna påverkas ju förstås av vad ni föräldrar har förmedlat för grundläggande värderingar till er dotter. Om ni själva lägger stor vikt vid pengar, statusprylar och fina titlar ökar risken för avundsjuka på samma sätt som den minskar om ni förmedlar att det riktigt viktiga i livet är helt andra saker.
En annan sak att möjligen oroa sig för är om er dotter kommer att särbehandlas av de andra, eller rent av utsättas för trakasserier. Det behöver ju inte handla om medveten illvilja, utan mer om tanklösa kommentarer som får er dotter att känna sig otillräcklig, eller skämmas.
Kanske hyser ni också en oro över att er dotter, i takt med att hon blir äldre, kommer att anamma sina kompisars värderingar, vilka ni kanske inte delar? Det är också en reell risk, men inte under förskoleåren. Under högstadiet däremot, visar forskningen att kamrater är en stark källa i formandet av normer och värderingar.
En rent konkret farhåga kan vara att er dotter riskerar att inte få fortsätta gå i skolan med sina förskolekompisar. Skolplaceringen i kommunala skolor går ju oftast på närhetsprincipen vilket kan vara ett problem om ni bor en bit bort ifrån de andra barnen. Väljer man å andra sidan en friskola för sitt barn så har de populäraste skolorna ibland köer som man måste ha stått i från födelsen för att ha en chans att komma in. Här skulle jag dock vilja påpeka att det inte är en katastrof för ett barn att ”byta” kompisar vid skolstarten; det är det många som gör. Är ni lite aktiva som föräldrar så har ni också möjligheten att behålla de gamla kompisarna genom att göra upp om att leka på fritiden.
Om jag, bortsett från riskerna jag tar upp ovan, lite generellt ska skriva om detta med om ”lika barn leker bäst” så är min uppfattning att det ofta är bra och utvecklande för barn att få se lite mer av världen och livet än sin egen homogena grupp. Dels ger det perspektiv på tillvaron, dels ger det värdefull social kompetens som sträcker sig längre än till dem som är precis likadana som man själv. Dels ger det förstås möjlighet att knyta kontakter med olika människor. Men om man själv är så avvikande från gruppnormerna att man framstår som udda i sammanhanget så måste man som förälder väga för- och nackdelar mot varandra.
När jag skriver detta måste jag ta upp frågan om hur du som förälder ser på de eventuella nya kamraterna, då jag upplever att du ger en ganska stereotyp bild av deras familjeförhållanden.
För det första så är det ganska många omständigheter, utöver ekonomi, som utgör en människa. Jag får intrycket att du låter just de ekonomiska förhållandena spela en väldigt stor roll i hur du ser på familjerna i kooperativet. Kanske finns det annat som de själva skulle framhålla som viktigare hos sig själva än sina jobb och inkomster?
En annan sak är att du beskriver dem i så likartade termer; ”näringslivhöjdare som tjänar fyra gånger så mycket som vi gör”. Kanske stämmer din beskrivning. Eller handlar den mer om dina föreställningar om innevånarna i de fina villorna? Kanske finns det i gruppen också föräldrar som inte alls arbetar inom näringslivet, eller som har kommit över sina fina villor på annat sätt än genom hög lön?
Hur det än är, så tror jag att det är en bra grund för er dotter, om hon ska börja på den här förskolan, att hennes föräldrar har ett öppet sinne, och så lite förutfattade meningar som möjligt om hennes blivande kamrater och deras föräldrar.
med vänlig hälsning,
