6/27/2014

Min vuxna son mår dåligt och vill inte söka hjälp

Min son är 26 år, har fast anställning, eget boende och bil. För några år sedan blev han anklagad för ett brott men friad. Han genomgick en separation för ett år sedan, vilken han tog initiativ till. Jag tror att han har skuldkänslor och att han inte har bearbetat någon av dessa händelser.

Han säger ofta att han känner sig ensam. Han har vänner och familj men inga egentliga intressen eller aktiviteter utanför jobbet.

Han vänder sig till mig med stort förtroende, vilket jag i grunden är glad och tacksam för.

Sedan i somras har han återkommande mått dåligt, haft svårt att sova och har vad jag skulle kalla tvångstankar. Tankarna handlar om olika saker och just nu är han olyckligt kär.

Av och till så ringer eller sms:ar han till mig exempelvis när jag är på jobbet och säger att han mår dåligt. Att han inte orkar mer. Jag blir väldigt stressad och känner att jag behöver sätta gränser. Jag har sagt hur jag upplever det och då ber han om förlåtelse, tar på sig skuld och säger att han är värdelös. Hur jag än försöker vägleda honom och ge stöd så avfärdar han allt, "det är ingen ide."

Hjälp mig, hur kan jag hjälpa min son? Han vill inte gå till psykolog.


Jenny Klefbom svarar:

Jag kan inte värdera hur allvarliga de händelser som din son har gått igenom är för honom, det kan bara han själv. Ska jag dock säga vad jag rent spontant tänker, är att vissa motgångar har vi alla i livet. Separationer exempelvis, går de flesta unga människor igenom flera stycken utan att för den skull helt ge upp hoppet om livet. Det verkar också finnas en hel del saker i din sons liv som fungerar bra. Ja rent av bättre än för de flesta, för det är ju inte alla 26-åringar som har både fast jobb och eget boende och bil.

Vad jag menar med detta är att jag hos honom anar en sårbarhet för livets utmaningar som antyder att det kanske inte bara är yttre omständigheter som gör att han mår så dåligt? Vi människor är ju nämligen olika på det planet; vissa bara reser sig och ”borstar av sig dammet” ur helt övermäktigt svåra situationer, medan andra blir förkrossade av något som en annan knappt skulle ha uppfattat som en kränkning eller motgång.

Du tar också upp att din son lider av en hel del tvångstankar. Just tvångstankar, och även andra ångestsymtom, är visserligen ofta utlösta av någon yttre händelse, men det krävs definitivt en genetisk disposition för att utveckla ett allvarligare tvångssyndrom. Det här kan vara värt att ha med sig i tankarna när man tänker kring vilken behandling din son skulle behöva. Det är till exempel inte troligt att man blir av med svåra tvångstankar enbart genom att prata igenom och bearbeta sin separation eller andra livsomständigheter. Då krävs specifik behandling mot själva tvånget.

Nu är ju ditt problem kanske inte i första hand vilken behandling din son behöver, för han vägrar ju själv att ta emot hjälp. Förutom din hjälp då. Och där verkar det ha uppstått ett lite destruktivt mönster mellan er. Du skriver att du är glad över att ha hans förtroende och över att han är så öppen mot dig, och det är naturligtvis något som alla föräldrar skulle uppskatta. Men jag får ändå intrycket att denna öppenhet är något din son inte ger dig helt ”gratis”, om jag får tillåta mig att applicera ekonomiska termer på relationsmönstret. Öppenheten får du till priset av att du alltid måste finnas till hands för honom, eftersom det ju bara är du som duger som samtalspartner.

I och med att era samtal inte verkar ha lett till någon varaktig förbättring, så skulle man faktiskt kunna säga att era samtal också fyller funktionen att din son slipper söka verklig hjälp för sina problem. Det vill säga att han kan fortsätta att ägna sig åt att älta och beklaga sig (och få tröst och förståelse i utbyte) i stället för att vidta förändringar, såsom exempelvis att sluta älta och beklaga sig. Det är ju nämligen så att ältande samtal inte har någon läkande effekt, utan snarare bidrar till att befästa depressiva känslor.

En annan sak du tar upp är den pendling mellan skuld och avvisande som din son praktiserar. När du ibland inte orkar mer, eller helt enkelt måste sköta ditt jobb, så resulterar detta i att han ”tar på sig skuld” och förklarar sig själv värdelös. Det kan på ett ytligt plan låta ödmjukt, men är ju i själva verket bara en snygg omskrivning för att du gör honom illa genom att avvisa honom. Genom sina omskrivningar så signalerar han att det är du som tycker att han är så värdelös så att du inte är beredd att ta dig tid för honom. Han själv däremot får avvisa dig, när du kommer med adekvata lösningsförslag på hans problem. Men även där sker det i förtäckta ordalag, då hans avvisanden snarast presenteras som ett slags ”symtom”, det vill säga i termer av uppgivenhet och livsleda.

Så här kan ni fortsätta länge, med din son som förlägger ansvaret för sitt liv utanför sig själv; på enskilda händelser, på dig, eller på sin egen ”oförmåga”. Och med dig som pendlar mellan att försöka ställa upp på det han ber dig om trots att du inser att det inte leder någon vart, och mellan att försöka hävda rätten till ditt eget liv. Så enligt mitt förmenande så har du helt rätt i att du måste börja sätta gränser – både för din egen och för hans skull – för ingen av er mår bättre av de här destruktiva relationsmönstren.

Fundera noga igenom vad du kan tänka dig; när du är tillgänglig för telefonsamtal, hur långa dessa får vara och vad du kan tänka dig att prata med honom om och vilka rekommendationer du bör hålla fast vid. Håll dig sedan till dessa regler. Det där sista är avgörande, för varje avsteg du gör från dina regler kommer att leda till att ni är tillbaka på ruta 1 igen, och du får börja om med att återupprätta dina gränser.

Vänlig hälsning,