Sexuellt utnyttjad – får ingen hjälp
Jag har selektiv mutism och svårigheter att prata med främlingar. Detta har gjort att jag blivit sexuellt utnyttjad ett flertal gånger och dessutom haft sex med killar jag inte ens velat ha det med.
Mamma har tjatat på läkarna som skriver ut min medicin, och förklarat att jag skulle behöva terapi via nätet, eller kunna mejla med en psykolog. Hon har tjatat sen 2010, och för några dagar sen fick jag bara ett brev där det stod att det inte finns någon terapi via nätet. Förtjänar jag alltså ingen hjälp bara för att jag inte vågar prata om det jag varit med om inför en främling?
Jag har så svårt att komma över det här. Jag får ofta för mig att jag ser killar på stan som liknar dem som gjort mig illa, och när jag träffade en av dem blev jag alldeles svimfärdig.
Jag vill inte behöva gå omkring och oroa mig resten av livet över att folk ska nämna ordet "sex" eller skämta om sex. Då tänker jag genast på det som har hänt mig, och jag kan inte ens lyssna på radio eller se på teve utan att vilja skrika rakt ut. (Både radio och teve har varit igång en del gånger jag blivit utnyttjad.) Så fort jag hör en "glad" låt eller programledarnas positiva röster, så vill jag bara döda dem för att det känns som om de inte uppmärksammar mina problem utan beter sig som om det inte finns ett enda problem i världen.
Killarna har förstört både mitt liv och sexliv. Jag har aldrig någonsin upplevt skönt sex, och kan må illa efter att jag haft det. Vad ska jag göra??
Ingrid Gråberg svarar:
Jag förstod inte riktigt sambandet mellan dina svårigheter att prata med främlingar och att du blivit sexuellt utnyttjad. Att du har svårt att säga nej till en kille som vill ha sex kan jag förstå, men hur får du kontakt med killarna om du inte pratar?
Istället för att se ett direkt orsakssamband, så reagerade jag spontant med att bli förvånad när jag läste ditt brev. Helt enkelt för att jag tänker att det borde vara svårare än normalt att hamna i intima situationer med nya personer om man inte har så lätt att prata med främlingar. Kan det vara så att ni först har kommunicerat med varandra via internet och sedan bestämt träff, utan att pratas vid via telefon innan? Och i så fall, vad är det som har gjort att du har upprepat detta mönster flera gånger efter det att du har råkat illa ut?
Det är inte min mening att lägga någon skuld på dig, utan jag försöker bara förstå hur du fungerar och vilken typ av hjälp som du skulle behöva. Å ena sidan är det viktigt att du får hjälp att bearbeta det som du har varit med om, och då känns det angeläget att kunna erbjuda dig möjlighet att uttrycka dig i skrift, eftersom du har svårt att prata om det. Å andra sidan vore det väl bra om du fick hjälp att övervinna det som hindrar dig från att prata.
Ett förslag från min sida är att du tar med dig din mamma till ett första besök hos exempelvis en psykolog, så att mamma kan berätta om dina svårigheter och föreslå att du inledningsvis får kommunicera med hjälp av brev, som du skriver hemma och/eller under samtalen med behandlaren. Kanske behöver fokus vara på din selektiva mutism i inledningsskedet, för att det sedan ska finnas bra förutsättningar för att jobba med dina upplevelser. På sikt kommer inte heller behandlaren att vara en ren främling för dig och kanske kan du så småningom känna ett så pass stort förtroende att du kan sätta ord på jobbiga saker tillsammans denne.
Teoretiskt sett kan man tänka sig att göra tvärtom, det vill säga börja med att bearbeta de sexuella övergreppen, men att du då får använda papper och penna, dator eller andra tekniska hjälpmedel. Och efter att ha kommunicerat skriftligt om jobbiga saker kanske det skulle gå lättare komma igång att samtala om vardagliga saker.
Du kanske inte alls håller med mig, men jag tycker att det är angeläget att du får hjälp utifrån din mutismdiagnos – om det är något som man har konstaterat att du har – i annat fall bör man göra en utredning, för att förstå din tystnad. Lika viktigt är det att få klarhet i vad som krävs för att du inte ännu en gång ska göra en negativ sexuell erfarenhet - oavsett om, och i så fall hur, dessa erfarenheter hänger ihop med din tystnad.
Det framgår att du äter medicin och har läkarkontakt, men inte varför. Om du inte har kontakt med psykiatrin, kan du be din läkare om en remiss dit. Är du redan patient hos psykiatrin tycker jag att ni ska göra ett nytt försök att få till stånd en psykoterapeutisk behandling. Någon internetterapi kunde inte mottagningen erbjuda, men det innebär inte att enda alternativet är att du sätter dig ner och pratar med en terapeut. Även om behandlaren pratar borde man kunna acceptera att du använder skrift- och kroppsspråk. Kanske kan det vara till hjälp om du tar med dig det här brevet och svaret vid ett första besök.
Vänlig hälsning,
