9/8/2014

Tonåring som vill ha barn

Hej, jag är en tjej på 15 år och jag vill så gärna ha ett eget barn. Ett som växt i min mage och som jag själv får ta hand om.

Jag har en flickvän, och därför inte möjligheten att skaffa barn inom äktenskapet. Men jag mår psykiskt dåligt av det, som att det finns ett tomrum utan barnet. Har känt så sedan 7 års ålder och nu börjar det bli riktigt allvarligt.

Vad ska jag göra? Och finns det något sätt som jag kan få ett barn på?


Jenny Klefbom svarar:

Din fråga väcker hos mig tankar om hur vi människor fungerar på ett djupare plan. Man brukar kalla djupt mänskliga problem för existentiella frågor. Detta eftersom de rör hela vår existens. Existentiella grubblerier har alla levande och tänkande människor under vissa perioder i livet, även om vi förstås kan tänka väldigt olika kring en och samma fråga.

En existentiell fråga som jag själv har tänkt mycket kring är människors vilja – ställt i relation till människors verkliga behov. Anledningen till att detta har upptagit mina tankar är för att jag så många gånger har sett människor vilja saker som i grund och botten inte är så bra för dem.

Väldigt uppenbart blir detta när det handlar om människors strävan efter pengar och ägodelar. Vissa arbetar hårt ett helt liv bara för att till slut kunna köpa den där sommarstugan med havsutsikt, eller den där sportbilen. Kanske blir de lite lyckligare av sina saker. Men hade de verkligen valt som de gjorde om de samtidigt insett vad de gick miste om på vägen? Alla timmar som gick åt till jobb i stället för att vara med kompisar eller familj. Allt som man inte unnade sig för att man skulle lägga undan pengarna.

Som psykolog ser jag också människor som strävar efter att fortsätta vara kvar i relationer där de behandlas illa, eller människor som fortsätter med destruktiva beteenden som skadar både dem själva och andra bara för att de inte förmår se bortom beteendena, och upptäcka vad som verkligen är viktigt i livet.

Varför är det så här? En förklaring ligger i att vår hjärna är konstruerad så att den alltid prioriterar kortsiktiga belöningar. Det gör den även om valet innebär ett långt och svårt lidande på längre sikt. Tänk till exempel på hur svårt det är att sluta med ett missbruk av något slag. Eller på hur mycket människor stressar trots att alla vet att det inte är bra.

En annan förklaring är att det inte är så himla lätt alla gånger att veta vad man behöver. Och inte är det lättare när man är ung och inte har så mycket livserfarenhet. Man tenderar då att gå väldigt mycket på vad man känner, och bortse ifrån fakta och logik. Exempelvis tror de allra flesta att den första kärleken är den de kommer att leva resten av sitt liv med. Fast statistiken talar för att det är en försvinnande liten del som gifter sig med sin första partner och lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Chansen att den första du träffar på är ”den rätta” är alltså kanske lika liten som att du prickar in en lottovinst, men ändå tror du på den. Samma sak gäller förresten också lottovinsten. Ingen skulle ju spela om de inte hoppades på vinst.

Det här har också visat sig i forskning: vi människor har mycket svårt att värdera utfallet av våra handlingar. Samma sak gäller vår förmåga att förstå varifrån våra tankar och känslor ursprungligen kommer. Kanske tror vi att de tankar vi har står för någon slags absolut sanning, men i själva verket är vi väldigt färgade av både vad vi tidigare har varit med om i livet och av vad vi har fått för intryck genom andra människor eller media.

Varför skriver jag då allt detta till dig. Det var ju inte direkt det här du frågade om. Jo – för att jag tror att din önskan om ett barn bottnar i något helt annat behov hos dig. Och jag tror inte heller, om jag ska vara ärlig, att du riktigt förstår vad det innebär att ha ett barn, i och med att du faktiskt är ett barn själv.

När man är mogen att bli förälder så inser man att barnet inte är till för en själv. Det är man själv som förälder som är till för barnet. I ditt fall är det väldigt tydligt att det barn du önskar ska fylla något slags tomrum hos dig, och det är inte någon bra utgångspunkt för en barn-förälderrelation.

Mitt råd till dig är att du söker en klok samtalspartner för att förstå mer om dig själv och vad det är för tomrum som du tänker dig ska fyllas av ett barn. En kurator eller psykologkontakt kan du exempelvis få på BUP, ungdomsmottagningen eller via skolan (skolkuratorn).

Inte förrän du själv känner dig hel tycker jag att du ska fundera på att bli förälder, men det finns det gott om tid för i ditt liv.

Med vänlig hälsning,