Hur hantera barn som ljuger?

Vi har en femårig flicka som ljuger och undrar lite hur vi ska hantera det. Det är olika typer av lögner, dels mer "fantasirelaterade", t ex på fsk när en kompis berättar om majbrasan hon titta på så säger vår dotter att hon också var där, att de träffades och lekte. Förskolläraren, som visste att vi varit bortresta frågade "men var inte du hos farmor och farfar då?", varpå hon svarar "men jag var på samma majbrasa som Tilda". Den här typen av lögner dyker upp både hemma och på förskolan, säg ett par gånger/vecka.

En annan är mer som "grodor som hoppar ur munnen". Hon kan säga till mig när jag hämtar på dagis att "idag bjöd jag Elsa och Moa på mina smörgåsar när vi var på utflykt". Men förskolläraren, som hört, berättar sedan att det inte är sant. Sen kan hon också plocka med sig saker, t ex hårspännen, snoddar och små leksaker och säga att hon hittat dem/fått dem (till oss, eftersom vi vet vilka saker som är hennes) eller att de är hennes (på fsk). Detta har pågått ett tag och vi har fått återkoppling från fsk att de har svårt att veta när hon talar sanning.

Vi funderar på vad vi gör, och kan göra för att påverka. Hon har en lillasyster på 2½ och de är gulliga med varandra, leker mycket men när det blir bråk/gråt frågar vi oftast vår femåring först vad som hänt.

Vi har alltid uppmuntrat henne till fantasier - skojar när hon hittar på och säger tokiga saker, kan det förvilla? Jag önskar råd om hur vi ska förhålla oss & hur vi ska reagera när hon flexar med sanningen.


Ingrid Gråberg svarar:

Att kunna fantisera fritt är en tillgång och inget man vill ta ifrån er dotter. Däremot kanske ni behöver hjälpa henne att skilja på fantasi och verklighet, eftersom man kan misstänka att en del av hennes ”lögner” är just fantasier eller önsketänkanden från hennes sida.

En del barn har så lätt att fantisera att de faktiskt själva upplever sina fantasier som verkliga. Ibland kan ett sånt här ”flexande med sanningen” (måste säga att jag gillar ditt uttryck) ha ett samband med att barnet inte känner sig delaktigt fullt ut i den sociala gemenskapen med jämnåriga. Andra gånger handlar det framför allt om att barnet har en tendens att fastna i sina fantasier.

Kan det vara så att er dotter generellt sett fantiserar mycket och verkligen lever sig in i berättelser och olika påhittade figurer? Hur ser hennes kamratrelationer ut? Vad har ni lagt märke till själva och vad ser förskolepersonalen? Kan det vara så enkelt att er dotter, medvetet eller omedvetet, lagt märke till att hon får uppmärksamhet när hon flexar med sanningen? Eller att det får henne att känna samhörighet (med tanke på de exempel du valt att skriva om)?

Jag tänker att det är viktigt att försöka förstå varför hon gör som hon gör. Fördöm inte hennes beteenden, utan ha som utgångspunkt att ni verkligen vill förstå. Ställ frågor och prata med henne på ett konkret och tydligt sätt. Försök bena ut vad som verkligen har hänt. Skämta inte bort eller ignorera hennes berättelser och förklaringar. Ta det hon säger på allvar, men hjälp henne att se det orimliga i det hela. Jag menar inte att ni, likt en förhörsledare, ska ställa frågor i syfte att kunna beslå henne med att ha farit med osanning, utan målet ska vara att hon själv förstår att man i praktiken inte kan vara på två ställen samtidigt till exempel.

En 5-åring har inte förmåga att resonera på ett abstrakt plan och ett resonemang om fantasi, verklighet, sanning och lögn kan lätt bli abstrakt. Se därför till att inte krångla till det för mycket när ni pratar med henne. Och kom ihåg att hennes goda fantasi både kan göra att hon uppfattas som en rolig och påhittig kompis, samtidigt som den kan bidra till att hon uppfattas som opålitlig.

På förskolan känner redan de vuxna att det är svårt att veta vad man ska tro på av allt det hon säger. Risken finns att även barnen börjar tvivla på, och ifrågasätta, er dotter. Av den anledningen är det bra att ni uppmärksammat problemet.

Prata gärna ihop er med förskolepersonalen om ett gemensamt förhållningssätt och be dem om råd gällande hur ni kan prata med henne. De kan i sin tur konsultera en förskolepsykolog om de känner sig osäkra.

Vänlig hälsning,