2014-08-26
Jag är 13 och lider av en jobbig sjukdom
Jag är en 13-årig tjej som lider av skolios, vilket har gjort att min rygg ser annorlunda ut. Till och börja med har jag massor av ärr på ryggen och sedan har jag en kyfos, vilket kan jämföras med en stor "puckel" på min rygg. När jag var mindre brydde jag mig inte om min rygg men nu i sjuan är det värre. Mina kompisar köper mängder med kläder där ryggen är öppen och de trivs i bikini osv.. När vi ska till badhuset med klassen drabbas jag av någon slags panikkänsla, det känns som jag ska gråta och skrika på samma gång. Jag känner mig hjälplös. Hela mitt liv har jag badat i en slags badtröja där inte min rygg syns men till och med i en sån mår jag dåligt.
Jag känner mig just nu hjälplös och mår dåligt över min rygg. På grund av min sjukdom är jag ruskigt kort också, vilket inte får mig att må bättre direkt.. Jag vet inte vad jag ska göra längre? Min rygg har tagit över alldeles för mycket..
Ingrid Gråberg svarar:
Det som du beskriver är unikt för dig och samtidigt finns det inslag av något som är väldigt vanligt. Dina ärr och din ”puckel” är något som du upplever som avvikande, något som dina kompisar inte har och något du önskar att du slapp ha. Även om du inte är ensam om att ha drabbats av skolios så är det relativt ovanligt med större och synliga krökar/pucklar på ryggen och jag vill verkligen inte förringa ditt lidande. Men jag vill ändå lägga fokus på det allmängiltiga, det vill säga på det som du delar med så många andra tonåringar; nämligen att man mår dåligt över något som har med utseendet att göra.
Förklaringen till att det är på det viset är att kroppen genomgår en stor förvandling under puberteten och att man börjar se på sig själv och andra med nya ögon. Samtidigt hjälper media till att förmedla hur viktigt det är att ha ett vackert hår, en slät hy och en kropp som överensstämmer med rådande skönhetsideal. Att dina kompisar trivs i bikini ska du därför inte ta för givet. Någon kanske känner sig obekväm med sina nya former, medan någon annan oroar sig för att den alltid ska se ut som en 10-åring i kroppen.
Dessvärre är det inte bara på badstranden och i simhallen som människor känner sig obekväma och har komplex för sina kroppar. En del lägger ner en hel förmögenhet på salvor och smink för att dölja utslag och ojämnheter i huden. Andra står i timmar framför spegeln för att få håret att bli lockigare, rakare, fluffigare eller plattare, eller för att hitta en frisyr som döljer öronen så mycket som möjligt. Vissa klämmer in fötterna i för små skor för att de har uppfattningen att små fötter är något eftersträvansvärt. Somliga hukar för att inte framstå som alltför långa, medan andra vinglar fram i högklackat för att se längre ut. Kort sagt verkar vi ha svårt att känna oss nöjda med, eller strunta i, våra utseenden nästan oavsett hur vi ser ut – särskilt under tonåren.
Nu kanske du fnyser och tänker att du hundra gånger hellre skulle ha ovanligt stora fötter än skolios och kyfos. Du kanske till och med är avundsjuk på kompisens lockar som hen försöker föna ut eller rakpermanenta. Och självklart är sjukdomar, funktionsnedsättningar eller missbildningar inte jämförbara med helt normala variationer i kroppsform eller utseendet i övrigt. Däremot kan, sorgligt nog, vilken liten detalj som helst få en människa att må dåligt över sitt utseende och det börjar ofta just i din ålder – vare sig det handlar om faktiska avvikelser orsakade av sjukdom eller olyckor, eller om det handlar om ett personligt missnöje med någon detalj såsom formen på näsan eller hårets struktur.
Ditt lidande blir nödvändigtvis inte mindre av vetskapen om att andra också har det jobbigt och mår dåligt. Inte heller blir du automatiskt gladare ifall du påminns om att det finns andra som har det värre än du. Ditt lidande ska inte förminskas med hänvisning till andra sjukdomar, naturkatastrofer eller krig. Du har all rätt i världen att förbanna att du drabbats av skolios och ditt mående måste tas på allvar.
Det finns förmodligen ingenting som jag, eller någon annan, kan säga som skulle få dig att omgående känna dig tillfreds med din situation och få dig att stolt gå omkring på badstranden i bikini, utan att tänka på ryggen eller kroppslängden. Däremot är chanserna goda att du skulle kunna ha nytta av en samtalskontakt.
Det är fullt möjligt att du på egen hand kommer att göra erfarenheter som leder till att du successivt eller helt plötsligt börjar må bättre, men jag tycker inte att du bara ska vänta och se tiden an. Gör dina föräldrar uppmärksamma på hur du mår, så att de kan se till att du får träffa exempelvis en psykolog. Har du svårt att prata med dina föräldrar kan du vända dig till skolkuratorn, skolsköterskan eller ungdomsmottagningen, som i sin tur kan hjälpa dig vidare eller själva erbjuda samtalsstöd.
Det går inte att prata bort några ärr eller ”pucklar” och det finns inga trollformler som gör att du växer fortare, men genom att vända och vrida på saker tillsammans med någon kan du få nya perspektiv som gör att du upplever din situation på ett annorlunda sätt och därmed må bättre.
Med vänlig hälsning,
