Hur ska en förskolelärare hantera ett barn med PTSD?

Hur ska en förskolelärare eller barnskötare eller överlag en pedagog skapa goda förutsättningar för ett barn med Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD? Hur går man tillväga och vad är det viktigt att tänka på. Hur ska man kunna skapa den bästa miljön som möjligt?


Jenny Klefbom svarar:

Vid alla typer av trauman har det visat sig att det allra viktigaste är att snabbt få till en lugn, trygg och fungerande vardag där man omges av empatiska och snälla människor. Man skulle alltså kunna säga att du som förskollärare eller barnskötare är själva kärnan i vad ett barn med PTSD behöver. I synnerhet gäller det när det trauma som barnet varit utsatt för har skett hemma, eller drabbat även föräldrarna.

När föräldrar mår dåligt, eller tillfälligt svajar i sin omsorgsförmåga, spelar förskolan en oerhört viktig roll som trygg tillflykt för barnet. Med detta vill jag inte säga att förskolans roll är att täcka upp för eller kompensera för otillfredsställande hemförhållanden. Då måste andra samhällsinstanser sättas in.

Som vuxen reagerar man ofta starkt på att barn utsätts för hemskheter. En risk i sådana lägen är att man – i ren välvilja – börjar särbehandla barnet. Man kan ju nämligen särbehandla både i negativ och positiv bemärkelse. Kanske börjar man ge förmåner av olika slag som andra barn inte får, eller kanske börjar man låta barnet slippa för åldern helt normala krav.

Särbehandling kan vara både bra och nödvändig om det finns en direkt koppling till traumat som barnet varit utsatt för. Exempelvis ska kanske inte ett barn som varit med om en eldsvåda tvingas vara med på förskolans brandövning. Och kanske kan man under en period ha lite större överseende med sovmorgnar, återgång till blöjor, trots eller andra ”problembeteenden”. Men särbehandlingen får inte bli ett permanent inslag. Blir den det kan den i längden hindra barnet från att utvecklas till sin fulla potential. Den kan också bidra till en negativ självbild, där barnet fastnar i en roll som ”känslig” eller i en offerroll.

När det däremot gäller behandling av PTSD, så tycker jag lugnt att förskolan ska överlåta sådan åt vården. Det kan också som förskolepersonal vara bra att känna till att en mycket stor andel av alla traumarelaterade symtom faktiskt försvinner av sig själva om man lever i en trygg vardag. Det ligger alltså en viss sanning i talesättet ”tiden läker alla sår”. Av den anledningen finns det inget skäl att som personal ligga på och försöka forcera fram en behandling, och inte heller att förfasa sig över att BUP inte gör någonting.

Den gamla föreställningen att det är viktigt att snabbt få vård om man har varit utsatt för något hemskt har i forskning visat sig felaktig. Däremot är det, som jag skrev, jätteviktigt att man har varma och omhändertagande människor omkring sig.

En annan sak kan vara att barn ofta upprepar innehållet i det trauma de varit utsatta för i lek. Många gånger är sådan lek konstruktiv, så till vida att barnet hittar nya lösningar och nya ”slut” på den traumatiska händelsen. Men det förekommer också att barn på ett tvångsmässigt sätt upprepar samma hemska lekinnehåll om och om igen, eller att leken innebär att det utsätter sina kamrater för övergrepp eller våld.

Eftersom det kan se så olika ut, så är min rekommendation att ni i personalen tar hjälp av förskolepsykologen som ska finnas knuten till förskolan för handledning, om ni inte vet hur ni ska agera för att hjälpa ett barn i leken, eller för att skydda och förklara för de andra barnen.

Här kan du läsa mer om:
Barn med trauma, Traumabehandling av barn, Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)

Med vänlig hälsning,