Jag vet inte varför jag mår dåligt
Jag mår dåligt och är nedstämd mest hela tiden. Känner ångest och stressar alldeles för mycket. Känner ofta mig underlägsen och dålig. Mycket svagare än alla andra - som hela tiden verkar starka.
Jag är trött på att vakna upp och känna ångest över att gå till skolan - fastän min klass och skolan är bra. Jag vet inte varför, men jag mår dåligt konstant.
Har nyligen börjat på gymnasiet och jag trivs verkligen. Det hela började i sjuan, och det skrämmer mig att efter tre år, har jag ändå inte blivit bättre. Men jag har försökt intalat mig själv det. Men det är inte sant. Jag är kvar på ruta ett fastän det gått tre år! Vad kan jag göra?
Jenny Klefbom svarar
Jag förstår att du upplever det som helt obegripligt att du mår så dåligt som du gör, när du samtidigt trivs i skolan, och inte ser några tydliga yttre orsaker till ditt mående.
Samtidigt tycker jag att du själv slår huvudet på spiken i vad det är som är fel (även om det förstås kan finnas flera orsaker, som du inte har tagit upp i ditt brev).
Du skriver t ex att du stressar alldeles för mycket. Man vet idag att stress är den allra främsta orsaken bakom all psykisk ohälsa. Du skriver också att du går runt med en konstant känsla av att vara dålig och underlägsen. Hur skulle det vara möjligt att må bra och trivas med livet när man känner det så, undrar jag?
Kanske är det dessutom så att de här två källorna till ångest och nedstämdhet hänger ihop. Så att du i själva verket stressar för att någon gång kunna känna dig bra eller åtminstone okej. Och vad händer då om den känslan nästan aldrig infinner sig? Jo, det blir ett ekorrhjul av ständigt ökande inre krav, mer stress och förstås större och större uppgivenhet över din otillräcklighet. Eller, kanske jag bör tillägga, din UPPLEVDA otillräcklighet.
Det här låter ju lätt att förstå. Men det är en helt annan sak att ta sig ur invanda mönster. Både när det gäller de tankar och känslor som du har gått och dragits med under många år. Och de beteenden som du sakta men säkert har gjort till dina. Du har försökt att mota bort allt genom att intala dig att allt egentligen är bra, men det har inte hjälpt. Och det är inte så konstigt, för man tenderar att genomskåda sina egna lögner efter ett tag.
Därför tycker jag att du inte ska vänta en dag med att skaffa professionell hjälp för dina problem. Det är inte ett normaltillstånd som man ska lära sig att stå ut med att känna ångest så gott som dagligen. Det är något man bör, och kan, behandla. Vänd dig i första hand till BUP om du är under 18 år. En annan möjlighet är att vända sig till Ungdomsmottagningen, UMO.
Vänliga hälsningar
