Pappa som gör om sin dotter till kille
Hej , jag är separerad från mina barns pappa . Det var en jobbig separation där han bl a hotade mig till livet . Efter separationen började min då femåriga dotter förvandla sig mer och mer till pojke . Pappan uppmuntrade detta till den grad att han idag tre år senare har rakat av flickan håret två gånger .
Min flicka blir alldeles hyperaktiv efter att ha varit hos pappa varannan vecka . Hon blir retad av större barn för att hon ser ut som en kille . Jag har nu efter tre år precis lyckats få henne att använda trosor istället för kalsonger även Pappa-veckor.
Detta är ett stort problem för min flicka som har svårt med bl.a. omklädningsrum på gymnastiken . Hon agerar också väldigt märkligt med att tro att flickor som vill leka med henne är kära i henne, hon har även vid flertal tillfällen försökt kyssa både mig och även sina klasskompisar : tjejerna .
Är det vanligt med sådant här beteende ?
Jenny Klefbom svarar:
Det finns flera saker i ditt mail som väcker funderingar hos mig. Jag ska ta upp dem, så att även du får möjlighet att reflektera över att man kan tolka det som sker på olika sätt.
Min första tanke är att du beskriver en situation där det har varit, och fortfarande verkar vara, väldigt spänt mellan dig och din dotters pappa. Jag undrar därför om det finns element i både hans och ditt sätt att förhålla sig till er dotter som mer handlar om er relation? Vad jag tänker på är om pappans sätt att bejaka sin dotter delvis bottnar i en önskan om att gå emot dig? Eller om ditt sätt att tolka din dotters preferenser i termer av att det ”kommer från” pappa bottnar i dina egna känslor för honom? Att på det viset låta sitt barn bli en budbärare eller en symbol i de vuxna meningsmotsättningarna är inte bra, oavsett vilken av föräldrarna det är som gör det.
Du tar upp att det var din då femåriga dotter som ”förvandlade sig mer och mer till pojke”. Och du nämner också att det har tagit väldigt lång tid att ”få henne” att använda trosor i stället för kalsonger. Av din beskrivning verkar det som att hennes klädsmak är en ganska integrerad del av hennes eget sätt att vara som har funnits där länge.
Att tvinga barn att bära kläder som de inte känner sig hemma i kommer det inget gott av. Min erfarenhet är dock att det är svårt att få barn, i alla fall barn med stark självkänsla, att acceptera en förälders smak helt utan mothugg. Redan som mycket små, ofta med start i 2-3-årsåldern, kan barn ha tydliga önskningar om hur de vill se ut och vad de ska ha på sig. Det här är en viktig del i ett barns identitetsutveckling; att få lov att uttrycka sig genom sitt utseende och få acceptans för det hon eller han vill förmedla. Så även om man som förälder måste få ställa krav på att barn har kläder anpassade för vädret och är någorlunda hela och rena, så är min uppfattning att barn mår bäst av att få välja ganska mycket själva hur de vill gå klädda redan från späd ålder.
Samtidigt är det självklart så att barns smak också är en produkt av de intryck de får av och från sina föräldrar. I perioder kan barn vilja vara lika den ena föräldern, exempelvis genom att ha samma kläder. Men det är ingenting negativt – oavsett om det är en mamma eller pappa man vill likna – utan är snarare tecken på att barnet har en stark anknytning till den föräldern.
En annan sak jag funderar över är din uppfattning om vad som gör en till kille eller tjej. Visst har vi i vårt samhälle fortfarande tydliga könsroller som manifesteras i yttre attribut, men turligt nog börjar dessa ändå i någon mån luckras upp. Som förälder kan man känna att det är mest praktiskt om ens barn är som alla andra barn och inte sticker ut på något sätt. Men om man nu inte har ett sådant barn? Om ens barn av någon anledning har en annan smak, eller rent av känner sig mest hemma i en annan könstillhörighet (för sådana saker känner vissa barn av mycket tidigt). Då riskerar det att bli väldigt fel om man motarbetar sådant som i själva verket är en väldigt central och fundamental del av barnets personlighet. Alla barn har ju behov av att bli sedda och accepterade för den de innerst inne är.
Förutom stil och kläder tar du också upp en del andra beteenden hos dottern som du undrar över. Med tanke på att hennes pappa tidigare har varit hotfull mot dig så förstår jag om du har en oro över hur din dotter har det hos honom. Och kanske kopplar du ihop hennes hyperaktivitet och hennes svårigheter med vissa sociala situationer med pappans tidigare ageranden. Det är omöjligt för mig att utifrån ditt korta mail dra några slutsatser om varför hon har dessa svårigheter. Jag skulle behöva veta sådant som hur motviljan mot omklädningsrum yttrar sig, om det är så att hon alltid tolkar andra barns agerande lite felaktigt och så vidare. Hur hela hennes liv fungerar helt enkelt. Även hennes kyssande skulle jag vilja veta mer om för att förstå varför hon gör så.
Mitt förslag är därför att du själv försöker få reda på mer om hur allt hänger ihop, och vad man kan göra för att hjälpa och stötta ditt barn. Prata med henne själv för att få en bild av hur hon uppfattar situationer och vad hon själv vill med andra. Ha täta uppföljningar med skola och fritids kring hur det fungerar där. Och ta gärna hjälp av skolpsykologen, skolkuratorn, BUP eller en privatpraktiserande barnpsykolog om du känner att situationen kräver det.
Vänlig hälsning,
