9/23/2014

Klarar barnen att jag flyttar utomlands?

Jag är en mamma till två barn, 5 och 3 år gamla. Vi har en underbar relation och jag har dem varannan vecka. Nu är det så att jag har funnit kärleken och i nuläget kan inte min fästman flytta hit utan i så fall blir det jag som flyttar till USA. Jag har alla avsikter att ordna resemöjligheter flera gånger per år och hålla en regelbunden kontakt med videosamtal. Tänker att två gånger i veckan kommer vara realistiskt. Klarar barnen detta och kan jag få detta att fungera?


Jenny Klefbom svarar:

Din fråga är om du kan få din utlandsflytt att fungera, men du skriver inte vad du menar med ”fungera”, för underförstått i din fråga ligger ju att du inte längre kommer att ha dina barn boende hos dig halva tiden som du nu har. En flytt kommer alltså självklart att innebära en mycket stor förändring för både dig och dina barn. Jag ska i mitt svar därför resonera lite kring hur barn i dina barns åldrar fungerar, både kognitivt och känslomässigt, med utgångspunkt i hur du tänker dig att kontakterna kan se ut.

Båda dina barn är tillräckligt gamla för att kunna komma ihåg saker åtminstone på ett rudimentärt plan. Det innebär att de sannolikt inte kommer att glömma bort att du är deras mamma, om ni har den kontakt som du beskriver. Det hade de däremot sannolikt gjort om de hade varit i 1-2-årsåldern. I den åldern hade du efter några månader varit som vilken främling som helst för ditt barn.

En 3-årings, och även en 5-årings, minnesfunktioner fungerar dock inte alls på samma sätt som en vuxens eller ett äldre barns. Minnena är i den här åldern betydligt mer fragmentariska och även kopplade till sinnesintryck. Att se sin mamma på en skärm två gånger i veckan innebär i princip att man kommer ihåg hur hon ser ut, men man får ju inte några nya upplevelser tillsammans med ”skärmmamman”. Man gör inte saker tillsammans och får inte känna sådant som mammas kroppsvärme och lukt. Just fysisk kontakt är väldigt viktig för upprätthållandet av nära relationer i de här unga åren.

Faktum är att det brukar vara ganska svårt att kommunicera med barn någon längre stund via telefon eller videosamtal. Dels beror det på det jag skriver ovan; just när du har planerat att Skypa kanske barnet är upptaget av en rolig lek, eller har sina tankar någon helt annan stans. Eftersom små barn inte har så mycket social polityr kommer de inte att snabbt skifta fokus, lägga sina intressen åt sidan och artigt kommunicera med dig. Dessutom kommunicerar barn i den här åldern inte i första hand genom språket, vilket brukar göra att telefonsamtal blir till långa utfrågningar med enstaviga svar från barnet. Alternativt att barnet själv berättar en lång och osammanhängande historia om något som du inte förstår alls vad det handlar om eftersom du saknar bakgrundsinformationen om barnets vardagsliv.

I småbarnsåldern är barn helt naturligt i behov av att de vuxna följer dem i deras behov och rytm. Barn behöver ha tillgång till sina nära vuxna när de själva vill visa eller berätta något, eller när de råkar ha ont, vara trötta eller sugna på en sagostund osv. Schemalagd närhet brukar inte fungera så bra med barn i någon ålder (eller med vuxna för den delen), men den fungerar sämre ju yngre barnen är. Jag misstänker att det är av den här anledningen som du har svårt att nöja dig med att ha den typen av kontakt med din nya kärlek.

Den vuxna som kommer att stå barnen närmast och som de kommer att ha den starkaste anknytningen till är den som finns där när skrubbsåret ska plåstras om, den som läser godnattsagan och den som säger att det inte blir någon glass. Det är i vardagens stötande och blötande mot varandra som de nära relationerna uppstår och vidmakthålls.

En annan fråga du ställer är om barnen kommer att ”klara” detta. Separationer och stora förändringar är inte roliga ur ett litet barns perspektiv, och det är mycket troligt att barnen kommer att reagera negativt under en period efter din flytt. Hur de kommer att hantera saken beror mycket på vilken trygghet och stöttning de har hos sin pappa och andra viktiga vuxna.

Ur ett forskningsperspektiv så har det visat sig att upprepade separationer är värre för barn än en definitiv separation (som då en förälder går bort). Ur barnens perspektiv kan det alltså paradoxalt bli så att det är de upprepade, men glesa, mötena med dig som leder till störst oro och sorg hos dem, åtminstone under den period då minnet av dig som anknytningsperson fortfarande är levande för dem.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte alls är säkert att din och dina barns relation kommer att bli dålig om du flyttar utomlands. Men den kommer inte att vara som en barn-förälder-relation längre. Vad du kan hoppas på på lite längre sikt är kanske snarare en relation som liknar den till en mormor som man träffar några gånger per år.

Nu går det i och för sig också att bygga upp en närmare relation även tillsammans med äldre barn, om de själva och pappan då är beredda att ändra sitt invanda sätt att leva och släppa tillbaka dig in i sina liv.

Vänlig hälsning,