Min sambo vill att jag gör abort

Ingrid Gråberg svarar:

Nej, tyvärr finns det inte ett enkelt svar på hur du ska gå tillväga. Och ingen annan än du själv kan avgöra vad som är rätt och fel när det gäller din graviditet. Det du kan få hjälp med är att lyfta på alla stenar och belysa alla fakta ur flera vinklar, det vill säga hjälp med att ta fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt.

Jag gissar att det här är den svåraste valsituationen du någonsin stått inför och den innehåller onekligen fler dimensioner än när ”normalsvåra” beslut ska tas. Trots det så är det inget som hindar att du går tillväga på ungefär samma sätt som inför ett husköp eller ett jobbyte. Du kan med fördel börja med att skriva upp kända fakta och försöka lista saker som talar för respektive emot att avbryta graviditeten. Att du hett önskar att bli förälder talar förstås emot en abort. Lika självklart är det att skriva upp sambons synnerligen negativa inställning på den andra halvan av listan.

Vad finns det mer för aspekter som är relevanta att ta hänsyn till? Här kommer några exempel: din ålder, eftersom den spelar stor roll när det gäller dina chanser att bli gravid igen, din inställning till att leva som ensamstående mamma (sambon har ju tydligt deklarerat att han lämnar dig om du inte gör abort), din ekonomi, arbetssituation och boendet. Och hur ser ditt sociala nätverk ut? Måste du vara förberedd på att ensam ta ansvaret för ett barn 24 timmar om dygnet, 7 dagar per vecka? Eller kan du förvänta dig att få avlastning och stöttning av släkt och vänner? Eller finns det något som tyder på att sambon trots allt kommer att ta ett visst föräldraansvar om det nya barnet är ett faktum? Umgås han mycket med sitt nuvarande barn? Ställer han upp och hjälper sin före detta partner? Har han barnets bästa i fokus?

Och hur ser du på relationen till din sambo? Efter det som har hänt; är han en person som du har svårt att leva utan? Skulle du sakna honom? Är relationen till honom viktigare för dig än att få bli mamma? Är det ens möjligt för dig att fortsätta leva och älska tillsammans med honom efter en abort?

En sak som talar emot en fortsatt graviditet är att du inte vill tvinga din partner att bli pappa mot sin vilja. Det är ett starkt argument både ur hans och barnets perspektiv – under förutsättning att du medvetet har försökt att bli gravid utan att upplysa sambon om det.

Nu skriver du ingenting om hur det hela har gått till, men med tanke på sambons inställning utgår jag ifrån att ni använt någon form av preventivmedel. Och vill man som man ha kontroll över situationen kan man antingen sterilisera sig eller använda kondom. Det kan aldrig vara enbart kvinnans ansvar att se till så att spermierna inte kan befrukta något ägg under samlagen. Men i praktiken är det nog få män som använder kondom i fasta relationer. De flesta överlåter till kvinnorna att skydda sig med hjälp av p-piller eller spiral och blundar sedan för det faktum att inget preventivmedel är hundraprocentigt säkert.

Om din graviditet beror på en dålig kondom eller den ofullständiga säkerheten hos ett p-piller, så handlar det inte om att du tvingar någon att bli förälder. Båda bär i så fall lika stort ansvar för att befruktningen ägt rum. Men oavsett hur det har gått till verkar sambon närmast tvinga dig att göra abort. Är det rätt eller fel av honom?

Nåväl, hur många argument för och emot att föda ditt och sambons barn du än skriver ner kommer det ändå vara ett svårt beslut att fatta. Och mer eller mindre irrationella känslor kanske blir det som avgör i slutändan. Hur viktigt det är för dig att föda ett biologiskt barn, i kombination med oddsen att bli gravid på nytt, kommer förmodligen att väga tungt. Och vad du värderar högt och önskar är förstås viktigt. Samtidigt berör ditt beslut fler personer än dig själv. Främst tänker jag på det ofödda barnet som kommer att vara beroende av dig/er i minst 18 år framåt.

Många barn blir till av en slump, det vill säga deras föräldrar har aldrig hunnit överväga några för- eller nackdelar, rannsakat sig själva och funderat över om de orkar med vaknätter med ett kolikbarn eller en revolterande tonåring. Eller ifrågasatt om de kan erbjuda ett barn en dräglig uppväxt och om det är värt att göra de uppoffringar som krävs för det. Det är normalt och helt okej. Man har ändå inga garantier för att saker blir som man har planerat. Men om ena parten är väldigt upprörd och arg, och den andra har en klump i magen av oro, är det befogat att tänka igenom saken noga.

Kommer du inte fram till vad som känns rätt att göra enbart med hjälp av papper och penna (eller mer moderna skrivhjälpmedel) tycker jag att du ska anförtro dig till någon närstående eller prata igenom saken med exempelvis en psykolog. Fördelen med att diskutera saken tillsammans med någon är att det tvingar dig att plocka fram välgrundade argument för att motivera ditt beslut. Med vänlig hälsning,