10/30/2014

Nekas att ringa min dotter

Jag och mitt ex har en dotter på 1,5 år. Hennes pappa nekar mig att ringa till henne när hon är hos honom.

Hon är som längst borta från sina föräldrar 3 nätter. För mig är det självklart att man vill ringa till sitt barn för att säga godnatt och prata med henne. Nu är hon så pass liten så man kan ju inte ha en konversation med henne men hon svarar ju ja och nej och får höra sin mammas röst. Och tvärtom såklart att få höra sin pappas röst om hon är hos mig. Jag tror att detta är bra för min dotter då hon är så pass liten och man då hjälper henne att bevara minnesbilden av föräldern. Så att hon förstår att mamma och pappa finns fast hon inte ser dem.

Pappan tänker inte så utan är istället rädd för att hon ska bli påmind om den andra föräldern och bli ledsen. När jag tidigare har fått ringa har han sagt att hon ser lite ledsen ut och fundersam. När han har ringt till henne kan jag ibland uppfatta det som att hon blir lugn och nöjd efter att ha fått höra sin pappas röst. Ibland blir hon ledsen när vi ska lägga på.

Han har nu sagt att jag inte får ringa när hon är hos honom. Han vill inte ha mig ringandes.. Jag tänker att jag kanske kan ringa 1 dag ca 5 minuter bara så att hon får höra min röst. Han tycker då att jag är självisk och att det ska vara vår dotter som ska vilja ringa till mig och inte tvärtom. Men hon är ju så liten så hon fixar ju inte detta själv, hon behöver hjälp av sina föräldrar. Har ni några råd? Vad är bäst för vår dotter? Ska vi ringa eller inte?


Jenny Klefbom svarar:

Det finns många olika aspekter att ta hänsyn till då det gäller små barns umgänge med sina separerade föräldrar. Jag börjar med att ta upp sådant som vi psykologer brukar ge som generella råd, men vill samtidigt att du hela tiden håller i bakhuvudet att inga råd är så generella att de är giltiga i varje enskilt fall.

En sak som brukar rekommenderas när det gäller så små barn som ert är tät kontakt. Om man överhuvudtaget ska ha växelvis boende för så unga barn så måste bytena ske oftare än för äldre barn.

Med tät kontakt menar man dock just fysisk kontakt: att man träffas för att se och höra på, och röra vid varandra. För en 1-åring kan telefonen inte ersätta detta, då 1-åringar kommunicerar på helt andra sätt än genom prat. De saknar också den abstraktionsförmåga som krävs för att man ska förstå hur det här med telefoner fungerar. Det innebär att ett telefonsamtal faktiskt kan innebära en besvikelse för det lilla barnet eftersom samtalet för med sig förväntningar om att man strax ska få träffas. Å andra sidan kan det för barnet också innebära en trygghet bara att höra den röst man känner och är van vid att tröstas och lugnas av. Hur det faller ut beror på omständigheterna, förväntningarna, vad man är van vid och inte minst också hur de vuxna runt omkring upplever telefonsamtalet på ett känslomässigt plan.

Om vi alltså översätter det jag skriver till just er situation så är det troligt att både du och pappan har rätt. Ni har helt enkelt sett er dotter i olika situationer, kanske har ni själva handskats med saken på olika sätt – helt enkelt för att ni känner olika inför det här med att ringa. I er dotters ålder utvecklas man också med raketfart, och det hon inte alls förstår ena månaden har nästa månad blivit en gammal vana.

Du skriver att du själv tror att telefonsamtalen fyller funktionen att flickan lättare klarar av att behålla minnesbilden av er föräldrar då hon är hos den andra, medan pappan tänker att det bara rör upp sorg och saknad att bli ”påmind” om att den andra föräldern finns. Även här kan man alltså tänka att ni båda har rätt.

Vad som däremot blir fel är att dra väldigt stora växlar kring ert barns behov med utgångspunkt i hennes reaktioner. Det är att göra ert barn till budbärare i en konflikt som ni vuxna inte riktigt förmår hantera själva, och det är en mycket olycklig roll att få redan som 1,5-åring. Det blir inte mindre allvarligt av att ansvaret för kontakten redan nu delvis verkar läggas över på er dotter, för där håller jag fullständigt med dig: En 1,5-åring kan inte sköta om sina egna sociala kontakter.

Vad jag främst skulle rekommendera er båda är alltså att inte hamna i så här polariserade lägen. Försök i stället att se att det finns många sätt att handla på, och att inget behöver vara sämre än det andra. Men att det än så länge är ni vuxna som behöver komma överens, och så kommer det vara i många år framöver.

För till syvende och sist så finns det också en helt annan aspekt i allt det här, och det är ditt ex rätt att leva sitt liv, och din rätt att leva ditt. I den rätten ingår att inte behöva avbryta allt en eller flera gånger per dag för telefonsamtal, och att kanske också få ha så lite umgänge som möjligt med den person som man ändå har valt att separera ifrån. Det måste vara er absoluta rätt att själva bestämma över hur ni vill organisera ert liv tillsammans med ert barn de dagar ni har henne.

Om ni ger varandra det förtroendet, och också litar på att ni ändå - trots era olika uppfattningar – är bra föräldrar till ert barn, så ökar chanserna att ni senare kan samarbeta och göra eftergifter även då det är allvarligare och viktigare saker som står på spel i ert barns liv.

Vänlig hälsning,