Jag känner ingenting!

Jenny Klefbom svarar:

Du tar upp två väldigt olika saker i ditt mail, men jag tänker att de ändå kan höra ihop. Det som väcker din egen undran är varför du inte känner något över dina äldre släktingars sjukdom och död. Men det som får mig att haja till är att du skriver att dina föräldrar skriker och till och med slår dig. Och detta dessutom samtidigt som ni går igenom dessa prövningar med de äldre släktingarna.

Ditt mail är kort och jag har ingen chans att fråga dig mer om din livssituation, så jag kan inte veta riktigt hur de bråk du tar upp ter sig. Har det alltid varit så att dina föräldrar skriker och slår dig? Sker det ofta eller sällan? Har ni också stunder där ni kan visa kärlek och omtanke om varandra?

Jag tänker så här: Om ett barn behandlas illa av sina föräldrar så kan det leda till flera saker. I en del familjer blir det ständiga storbråk, eftersom barnen inte accepterar behandlingen och går emot föräldrarna. Andra barn vänder sin uppdämda ilska mot andra. Kanske bråkar de mycket med sina syskon, eller struntar i vad lärare säger. Slutligen finns det barn som tar all smärta som deras föräldrar orsakar och gömmer den inom sig själva. Om man länge går och samlar, och samlar på negativa känslor så blir det ofta till slut så att man inte känner så mycket alls. Man orkar inte känna längre, och man reagerar kanske inte så starkt eftersom man är så van och avtrubbad.

Att du verkar vara den sorts människa som inte riktigt släpper ut din ilska, sorg och förtvivlan gissar jag mig till eftersom du skriver att du spelar intresserad och ledsen, och försöker anpassa dig till vad den andra personen känner. Det låter helt enkelt som att du har tagit för vana att göra det som andra förväntar sig av dig i stället för att lyssna inåt, mot dina egna känslor och behov.

Min fundering är alltså om det är så det har blivit för dig? Att du faktiskt lite grann har slutat att känna eftersom det inte fanns så många positiva känslor kvar i ditt liv? Är det till exempel svårt för dig även att känna sådana känslor som förväntan, lust, glädje och nyfikenhet?

Du undrar vad du ska göra, och det första och viktigaste tycker jag är att dina föräldrar får upp ögonen för hur du mår och hur du påverkas av deras beteende. Det är helt nödvändigt att de slutar slå dig och skrika på dig. Kanske behöver de också hjälp med hur de ska stötta dig i att börja kunna hävda dig själv och dina behov lite mer. Du kan börja med att vända dig till skolkuratorn eller skolsköterskan och be om hjälp. Var tydlig med vad du utsätts för, och be dem om hjälp med att få stopp på detta.

Många barn är oroliga över vad som händer om de går till någon utomstående och ”klagar” på sina föräldrar. I det här fallet är det dessutom så att det dina föräldrar gör är olagligt. Eftersom jag har jobbat med barn och föräldrar i många år vill jag därför berätta för dig att den oron ofta är i onödan. Visst är det jobbigt för föräldrar att höra att det de gör inte är bra. Men nästan alla föräldrar vill i grunden sina barn väl, och när allt har lugnat ner sig lite så kan de ofta säga att de är glada över att ha starka och modiga barn som vågade ta tag i situationen då den inte var bra.

Vänlig hälsning,