Min bonusdotter låtsas att jag inte finns
Jag träffade en man för tre år sedan, hans dotter var då fyra år. Hon har haft det tufft med en mamma som är alkoholist och har bourderline. Hennes pappa har nu vårdnaden på heltid. Mamman har rätt till umgänge varannan helg men inte på natten.
Flickan avgudar sin pappa och ställer alla andra vuxna utanför, hon börjar nästan alla meningar med pappa. Tex pappa får jag, pappa jag ska, pappa jag vill, vet du pappa hej då pappa osv även om vi andra är hemma. Det kan också vara så att jag säger åt henne saker som hon ska göra eller inte får göra, då svarar hon att det är pappa som bestämmer eller jag ska fråga pappa, pappa ska säga till mig. Vi middagsbordet lyssnar hon och tilltalar nästan bara sin pappa, hon avbryter ofta oss andra som om hon är helt ointresserad av oss.
Jag har försökt på alla möjliga sätt att nå fram till henne, men jag hittar inte vägen, hon vill nästan aldrig nåt med mig, tex läsa saga, spela spel, jag har fixat så hon får gå på segling och kör henne dit men det har liksom inte med mig att göra, hon uttrycker att hon vill att pappa ska köra. Det här tär mycket på mina känslor och tar mycket energi. Nu känner jag också att relationen med min sambo börjar trasas sönder, hur jag börjar se negativt på hela familjelivet. Jag har t.o.m. funderat över separation eller att vi ska vara särbos istället.
Jag önskar så att jag kunde hjälpa denna lilla tjej och vill inte lägga nåt ansvar på henne. Hon har det här sättet mot andra oxå, vänner lärare syskon mfl.
Ingrid Gråberg svarar:
Ditt brev innehåller ingen fråga, men väcker desto fler. Hur ser flickans relation till den biologiska mamman ut idag? Hur förhåller sig pappan till dotterns fixering vid honom? Blir han irriterad och avvisar henne? Uppmuntrar han henne? Känner han sig utvald och smickrad? Tar han alltid henne i försvar? Eller upplyser han henne om att det är oartigt att avbryta andra när de pratar? Förklarar han för henne att även du är en vuxen medlem av familjen och har rätt att bestämma hemma (och att läraren har mandat att bestämma i klassrummet)?
Du skriver att det sätt som din bonusdotter har gentemot dig har hon även mot andra, till exempel vänner, lärare och syskon. Om hon överhuvudtaget inte knyter an till någon annan än sin pappa, om hon mer eller mindre ignorerar alla andra, hur lyckas hon skapa och upprätthålla några vänskapsrelationer? Har hon alls någon jämngammal, nära vän? Leker hon ibland med sina syskon och är det hennes biologiska helsyskon, halvsyskon eller bonussyskon? Här tänker jag att det kan ha viss betydelse om syskonen funnits där innan du kom in i bilden. Har det inte tidigare funnits någon konkurrens om uppmärksamheten från pappan kan nytillkomna syskon kanske upplevas som en ovälkommen förändring i tillvaron.
Sedan undrar jag hur det fungerar i skolan för flickan. Bryr hon sig om vad läraren säger? Utför hon de uppgifter hon får? Svarar hon på tilltal? Kan hon samarbeta med klasskamraterna? Har hon någon att leka med på rasterna?
Ovanstående är bara några exempel på alla de frågetecken som behöver rätas ut för att man ska förstå situationen som du beskriver. Att uppväxten varit tuff och oförutsägbar är troligtvis en förklaring till varför pappan blivit en så viktig person i sin dotters liv. Kanhända var han hennes enda trygga punkt i tillvaron under de första åren, men frågan är hur sund pappans relation till dottern är idag. Behandlar han henne som en porslinsdocka och har svårt att sätta gränser och ställa krav på henne? Försöker han vara rättvis och uppmärksamma alla barnen i familjen eller ägnar han all sin tid och energi åt 7-åringen?
Du är tydlig med att du inte vill lägga någon skuld på barnet, men vad anser du om din sambos agerande? Är du kritisk mot hans förhållningssätt gentemot dottern eller upplever du att han gör vad han kan för att ni ska fungera som en hel familj? Har du berättat för din partner hur du känner och vad du tänker om familjelivet?
Känner du att ni behöver hjälp för att få tillvaron att bli tillfredsställande för alla parter? Då kanske ett par samtal hos familjerådgivningen eller en privat par-/familjeterapeut kan vara ett lämpligt alternativ.
Eller har ni vuxna en god samsyn och snarare är bekymrade över flickans utveckling och/eller mående? I så fall tycker jag att ni ska ta kontakt med BUP.
Skulle det visa sig att man även i skolan är fundersam över flickans fungerande kan ett första steg vara att koppla in skolpsykologen.
Med vänlig hälsning,
