Skräckfilm gjorde att jag mår psykiskt dåligt

Jenny Klefbom svarar:

Jag vet inte vilka skräckfilmer det är du har sett, och vilken åldersgräns de har. Kanske spelar det inte heller så stor roll, eftersom alla människor upplever saker på olika sätt. Hur läskigt man tycker att något är beror t ex på vad man har varit med om tidigare, hur livlig fantasi man har, om man är ängsligt lagd, hur lättväckta känslor man har och så vidare. När det gäller just skräckfilmer så har de ju en sak gemensamt, och det är att de är gjorda för att väcka känslor av skräck.

Människor ser alltså på skräckfilm just för att de vill uppleva känslan av skräck. Lite konstigt kan man tycka, men det blir ju begripligt när man tänker på hur din första upplevelse var. För jag antar att det som väckte ditt intresse var en positiv upplevelse tillsammans med dina kompisar? Och det är förstås stor skillnad på att se något läskigt tillsammans med människor man känner och litar på, och att göra det helt ensam.

Tänk dig in i motsvarande situation i verkligheten. Visst vore det mindre obehagligt att ha gått vilse i skogen på kvällen om ni var ett helt gäng som var tillsammans i jämförelse med om du var helt ensam och utlämnad till dig själv?

Nu har du utsatt dig själv för detta, och det verkar som att det har varit traumatiskt för dig. Med traumatiskt menar man att man har upplevt något som man inte har klarat av att hantera känslomässigt. Det verkar också som att du har utvecklat psykiska symtom till följd av skräckfilmstittandet.

Vanliga symtom vid trauma är att man ser bilder av det hemska som man inte kan ”tänka bort” och att man får orolig sömn. Ibland kan minnena göra sig påminda i form av mardrömmar, och ibland får man även andra symtom på ångest, som en allmän oro/obehag, rädslor eller fysiska symtom som hjärtklappning, magont eller andningssvårigheter.

Med tanke på hur skräckfilmerna har påverkat dig så är det nog en bra idé att undvika de filmerna ett bra tag framöver. Om du känner behov av att bearbeta det du har sett på något sätt kan bara du själv avgöra. Bra sätt att bearbeta läskiga filmupplevelser skulle kunna vara att ta reda på mer om hur man gör skräckfilmer (hur man tillverkar masker, sminkar, gör specialeffekter osv) eller att diskutera innehållet i filmerna med någon vuxen som har lite koll. Kanske är det något i filmerna som du undrar över om det skulle kunna hända i verkligheten? Kanske är det något du har sett som du inte har förstått? Kanske har filmerna fått dig att tänka på verkliga händelser som du har hört talas om, eller läst om i tidningen. Allt sådant kan du få hjälp att prata om. Allra helst med någon vuxen i din närhet, som föräldrar eller någon annan närstående.

Har du inte någon vuxen som du vågar ta upp det här med så kan du alltid gå till skolkuratorn och be om ett samtal. Jag kan dock lugna dig med att de allra flesta trauman läker av sig själva då det har gått ett tag.

Vänlig hälsning,