Kan illamåendet vara psykiskt?
Jag har under en lång tid haft problem med slembildning och illamående. Började då jag tränade och kom enstaka gånger. Sedan dess (1 år) har det blivit så pass påtagligt att jag inte längre kan gå in i affärer, sitta i matsalen på jobbet osv. Detta förstör mitt liv! Jag har sökt hjälp på vårdcentralen och även akuten för att få ett svar på vad som kan ligga bakom det här.
Jag är annars frisk, arbetar som brandman och egenföretagare. Jobbar ganska mkt och har 2 små barn. När jag sökte för detta på akuten så pratade dom om att det kunde vara psykiskt.
Ska försöka förklara hur det går till. När jag är hemma eller hos mina föräldrar så känner jag oftast inget, men så fort jag t.ex ska till affärer så går det bra tills jag kliver ur bilen. Då känner jag plötsligt hur det tjocknar i halsen och även om jag harklar och hostar så får jag inte bort det. Illamåendet som blir av slemmet fortsätter tills jag kräks.
Jag kan inte vara med på några släktträffar, bröllop eller dyl pga det här. Jag måste få hjälp! Hoppas ni hört talas om liknande innan!
Ingrid Gråberg svarar:
Eftersom jag inte är läkare tänker jag inte ge mig på att försöka förklara vad som ursprungligen kan ha orsakat illamåendet i samband med träningspassen. Men som jag uppfattar det har man varken på akuten eller på vårdcentralen hittat någon kroppslig orsak till slembildningen och illamåendet. Och att symtomen nu dyker upp som på beställning i vissa situationer gör att det är rimligt att misstänka att psykologiska faktorer har ett finger med i spelet.
Jag antar att den här känslan av att det tjocknar i halsen är obehaglig, liksom illamåendet och kräkningarna. Att kräkas ute bland folk är dessutom något som de flesta tycker är jobbigt av flera skäl, så om man av någon anledning mått illa, och till och med kräkts, ett par gånger i sociala situationer är det lätt hänt att man börjar oroa sig för att det ska hända igen. Man blir då extra observant på olika kroppsliga signaler som kan förebåda ett illamående. Dessvärre kan oron i sig leda till att man börjar må illa och minsta tecken på illamående spär på oron, som i sin tur ökar illamåendet och så vidare.
Det behöver inte vara så tydligt att man går runt och tänker ”bara jag inte börjar må illa och kräks”. Har man till exempel kräkts, eller varit nära att göra det, i en affär och upplevt det som väldigt obehagligt kan rädslan för att kräkas igen göra att hjärnan drar igång orosspiralen vid blotta åsynen av affären, utan att man själv är riktigt medveten om vad som sker. Den här samverkan mellan tankar, känslor och kroppsliga/fysiologiska reaktioner gör att man kan tänka på orsaken till illamåendet i termer av psykologiska förklaringsmodeller, eller lite slarvigt säga att ”det är psykiskt”.
Många slår ifrån sig när de hör ordet psykiskt och tolkar det som att deras symtom bara är inbillning – och det är de ju inte. Att kräkas är verkligen ingen inbillning och det är inte hjärtklappning, bröstsmärtor, andnöd eller magont heller. Det är på riktigt och ibland är de exempel jag nyss nämnt symtom på mer eller mindre allvarliga tillstånd, men de kan också utlösas av oro, stress och rädsla och då vara helt ofarliga, men inte desto mindre obehagliga för det.
Om du har blivit ordentligt undersökt av läkare och man har kunnat utesluta somatisk sjukdom/kroppsliga orsaker, och om symtomen i princip bara uppträder i samband med sociala situationer, så bör du erbjudas psykologisk behandling, eventuellt i kombination med läkemedel. Den behandlingsform som brukar rekommenderas i liknande fall är kognitiv beteendeterapi, KBT.
Vänd dig till vårdcentralen och be att få träffa en psykolog eller psykoterapeut. Har de ingen anställd på mottagningen bör läkaren kunna remittera dig vidare.
Här kan du läsa mer om:
Kognitiv beteendeterapi, KBT
Ångest
Med vänlig hälsning,
