Kräver vi för mycket av våra vuxna söner?

Jenny Klefbom svarar:

Er fråga väcker mycket tankar hos mig, inte minst undrar jag över hur ni hade det tillsammans som familj när barnen var små. Om jag förstår situationen rätt så har ni föräldrar god ekonomi, med tillräckligt med pengar för att kunna dela med er till andra. Av det drar jag slutsatsen att ni har levt produktiva liv och förvaltat både era inkomster och era tillgångar väl.

Nu har ni tre vuxna söner som dels inte verkar bry sig så mycket om er föräldrar och era behov och dels alla tre verkar hamna i trubbel och svårigheter av olika slag. Det är en mycket ovanlig situation att två föräldrar som lever sina liv under ordnade former får tre barn med de svårigheter som era tycks ha, och det får mig att undra över om det kanske finns saker i ert förflutna som påverkar situationen, men som du inte tar upp i ditt mejl.

Har ni till exempel gått igenom någon kris som familj? Eller har ni haft svåra konflikter er emellan redan när barnen var små? Kanske att ni föräldrar lade så mycket tid på att jobba och tjäna pengar att ni inte alltid kunde finnas där för era barn känslomässigt då de var små? Fundera gärna själva över hur det kommer sig att det är så stor skillnad i ert levnadssätt och era söners.

Att samtliga ens barn hamnar hos kronofogden, och dessutom vid upprepade tillfällen, kan knappast vara en följd enbart av yttre omständigheter eller slumpen. Så min nästa fundering gäller vad det är hos just era pojkar som gör att de inte klarar av att sköta sina pengar och papper. Även här behöver ni få en förståelse för bakgrunden, för att rätt kunna värdera, och döma, era söner.

Har de till exempel alla tre haft skolsvårigheter så kanske de har någon typ av funktionsnedsättning eller inlärningssvårighet. Är det något som har kommit på tal under deras skolgång? Eller är det så att de lever liv som inte präglas av så stabila sociala omständigheter? Man kan ju inneha ett arbete, men samtidigt lida av missbruksproblem, ägna sig åt spelande om pengar, ha kriminella vänner eller något annat som gör att pengar rinner mellan fingrarna.

Eller – är era söners inställning enbart en följd av att ni alltid har stått där och täckt upp för dem då de har slarvat? I så fall kan man tala om att deras sorglösa inställning till pengar är inlärd, i och med att den hitintills har fungerat alldeles utmärkt för dem. De har i så fall helt enkelt levt ett liv som har inneburit att de – till skillnad från de flesta – har kunnat både äta kakan och ha den kvar. Och vem skulle inte göra så om möjligheten erbjöds?

Mitt intryck är att det är just så era vänner och släktingar har uppfattat situationen. De är hårda i domen över era söner, och talar om att ni är utnyttjade. Nu tänker jag att det kan finnas aspekter som de utomstående personerna inte känner till. Det är också naturligt att de ser mer till ert perspektiv än till sönernas, eftersom de står er närmare. Så kanske är det ändå värt att skärskåda saken ur flera håll innan ni bara gör som din svägerska råder er, och bryter med pojkarna.

Ytterligare en sak att tänka på är att det knappast är ens fel om det uppstår en så ojämlik situation som ni beskriver. Det är på ett sätt helt normalt för barn att ta emot det som bjuds, även om man i takt med att de blir äldre förväntar sig lite mer ömsesidighet. Men självklart ligger det också på er föräldrar att erbjuda tydliga och rimliga ramar för vad ni går med på, i synnerhet om ni tidigare har haft lite väl lösa gränser. Be gärna era vänner att beskriva hur de upplever era söners och ert eget agerande. Hur tänker de att mekanismerna har fungerat för att det ska bli så här? Är det bara sönerna som är orimligt krävande? Eller kan det också vara så att ni har varit orimligt kravlösa och otydliga? Men ta sedan inte vännernas svar som ett ”facit” utan som en av flera pusselbitar i hur ni ska tolka helheten.

När det uppstår konflikter mellan människor så beror det mycket ofta på missförstånd eller att man har varit otydlig i sin kommunikation. Du tar upp att ni har antytt för era söner att ni förväntar er lite kärlek och hjälp i utbyte mot de pengar ni har hjälpt dem med. Först och främst vill jag bara ta upp att det sällan är en bra idé att blanda ihop kärlek och pengar. Även om båda sakerna är något man ger och får, så är det ändå frågan om helt olika typer av ”valutor” som det oftast uppstår problem om man blandar ihop. Däremot är det förstås rimligt att man i alla familjer hjälper och ställer upp för varandra.

När du beskriver dina söners reaktion så låter den häpnadsväckande kall och kärlekslös. Så pass att jag undrar om era söner överhuvudtaget har inblick i hur ni föräldrar har det. Så min första fråga till er är: Har ni tydligt uttryckt hur glada ni skulle bli över om de ibland ställde upp för er, och kanske mer specifikt sagt vad det är ni vill att de ska göra?

Min nästa fråga blir: Har ni föräldrar inblick i era barns livssituation och varför de resonerar som de gör? I deras ålder är det vanligt att man är mitt uppe i karriär och familjebildning. Om det är så för era söner, så blir deras kommentarer mer begripliga i mina ögon. Det är till exempel dåligt utnyttjad tid och kraft om de åsidosätter sina egna barn för att klippa sina (välbärgade) föräldrars gräsmatta. Och om de dessutom upplever att detta är något som ni ”kräver i ersättning”, så finns det inte mycket glädje och lust att hitta kraften till att hjälpa er ur.

En annan aspekt kan vara att de hellre satsar den (lilla) tid de har på att umgås med er, i stället för att satsa den på att jobba i trädgården eller gå och handla. De kanske faktiskt tycker mycket om att vara tillsammans med er. En annan hypotes är att de tror att ni har det bättre ställt än vad ni har, med tanke på hur generösa ni har varit. Kanske behöver ni förklara hur verkligheten ser ut, om ni inte har råd att köpa hushållshjälp eller kan få den från samhället.

Att känna att man måste ”betala igen” för den kärlek och omsorg man har fått från sina föräldrar kan också upplevas som väldigt sårande. Faktum är att det ur deras synvinkel kan upplevas som att ni inte gav dem pengarna av kärlek, utan snarare som en slags investering eller försäkring inför framtiden.

Min tanke är att ni behöver tala igenom allt det här med varandra. Ni behöver förstå vad som ligger bakom, se tydligt hur era livssituationer ser ut i nuet och hitta lösningar som inte bygger på skuld och plikt, utan på kärlek och omtanke, om ni ska få era relationer att fungera bättre i framtiden. Det går att få hjälp med sådana samtal via familjerådgivningen.

Vänlig hälsning,