2/2/2015

Vår 6-åring vill skada sig själv när han blir tillsagd

Vi har en 6-årig son som är väldigt känslig. Humöret går upp och ner som på de flesta 6-åringar och han växlar snabbt från att vara kramig till väldigt arg när saker inte blir som han vill.

Vi vet att det kan vara en jobbig ålder där det händer mycket och vi försöker ta emot känslostormarna så gott vi kan. Men en sak har vi speciellt svårt att hantera och det är att när han blir riktigt ledsen, tex beroende på att han inte får som han vill eller att han blir tillsagd att han gjort något "fel". Då vill han alltid straffa sig själv. Han pratar riktigt otäckt om att han ska skära sig i halsen med knivar, att han vill hugga av sig armen eller att han ska dö och försvinna. Om han inser att han gjort illa någon annan vill han göra samma sak mot sig själv fast hårdare.

Hur ska vi bemöta det här på bästa sätt?


Ingrid Gråberg svarar:

Som förälder är det naturligtvis oerhört jobbigt at höra sitt barn prata om att tillfoga sig själv allvarliga skador eller hota med att försvinna för alltid. Även om man kan vara rätt säker på att barnet inte kommer att sätta de värsta hoten i verket så är det svårt att förbli oberörd. En vanlig effekt av detta är att man börjar tassa på tå runt barnet. Man kanske undviker tillsägelser och är beredd att gå ganska långt för att minimera risken för konflikter och känsloutbrott. Hoten kan alltså få till följd att barnet slipper kritik och slipper att göra jobbiga/tråkiga saker, samt att det lättare får igenom sin vilja. Och på det viset förstärker man det här beteendet att slänga ur sig hot eller önskningar om att dö till exempel.

Men den faktor som kanske i första hand bidrar till att vidmakthålla beteendet är att de flesta vuxna blir rädda, ledsna, förskräckta och osäkra i såna här situationer. Och de vuxnas reaktioner kan göra att det känsliga barnet inte får den hjälp att härbärgera sina starka känslor som det skulle behöva. Och därför fortsättar barnet att överreagera när det stöter på motgångar.

Du skriver inte att din son har gjort sig själv illa, men bara det faktum att han har uttryckt en önskan om att bestraffa sig själv fysiskt skapar en osäkerhet hos dig som gör att du inte vet hur du ska bemöta honom. Mitt viktigaste råd till dig, och till andra föräldrar i samma situation, är att försöka behålla lugnet och inte gå igång på det som sägs, det vill säga inte lägga så stor vikt vid själva orden.

En naturlig reaktion när ens barn säger att det vill dö, eller att det skulle vara bättre för andra om det inte fanns, är att göra allt för att övertyga barnet om att det är älskat och att alla runtomkring skulle bli förtvivlade om det dog. Det är förstås inget fel i det. Tvärtom är det viktigt att betona allvaret i det som sägs, få barnet att förstå innebörden av sina uttalanden, och samtidigt bedyra sin kärlek. MEN, det finns en risk att man fastnar i detta och tar bort fokus från känslorna bakom orden och vad som framkallat känslorna.

Om man fokuserar för mycket på själva hoten kan man till slut hamna i att man växlar mellan att fördöma uttalandena och att överösa barnet med kärleksbetygelser. Och ibland kanske det hela sker i kombination med att man själv visar upp hela sitt känsloregister. Brukar du säga något i stil med: ”om du skär dig i halsen kan du dö och då skulle jag bli helt förtvivlad”, så kan du istället prova att lugnt och inkännande fråga ”vad var det som gjorde att det blev så jobbigt för dig”. Försök med andra ord att inte koncentrera dig på hoten, utan på det som utlöst dem. Visa att du förstår att det är jobbigt, bekräfta känslan, men flytta sedan fokus till det som hände och försök få fatt i vad pojken tänkte och kände då. Hjälp honom att sätta ord på känslorna och att hitta nyanserna. Förhoppningsvis kan ni då komma fram till att om man känner det som att man vill skära sig i halsen betyder det att man är jätteledsen, himla besviken eller tvärförbannad. Och så småningom kan din son sedan i bästa fall använda mindre dramatiska uttryck samtidigt som också reaktionerna på insidan står mer i proportion till det som har hänt.

Även när din son vill straffa sig själv för att han gjort någon annan illa är det bra att försöka få fram känslorna och tankarna bakom. Skäms han? Känner han sig misslyckad? Känner han skuld? Känner han sig besviken på sig själv? Eller tror han att omgivningen är besviken på honom? Sedan kan det förstås vara en poäng att diskutera på vilket sätt det skulle hjälpa den drabbade att han gör sig själv illa. Vad finns det för alternativ till att göra sig själv illa? Kan man be om ursäkt? Göra något snällt för den andre? Försöka låta bli att göra om samma igen?

Som avslutning vill jag än en gång betona vikten av att behålla sitt lugn när man bemöter ett barn vars känslor växlar snabbt från en ytterlighet till en annan. Det betyder inte att man ska ignorera de dramatiska utspelen. Man bör förmedla att man förstår att det är jobbigt, utan att för den skull låta sig smittas av känslorna.

Ett barn som har svårt att reglera sina känslor behöver vuxna omkring sig som står stadigt med fötterna på jorden, som erbjuder en lugn och trygg hamn och vågar sätta gränser även när det blåser storm.

Vänlig hälsning,