10/17/2014

19 år och ljuger

Jag är en mamma till tre underbara barn. En pojke och två tjejer. Pojken är i 19 år medan tjejerna är yngre. Problemet vi har är att sonen ljuger. Det är en jättetrevlig, social, snygg kille, men han är jättebra på att ljuga.

Innan han fyllde 18 kunde vi hålla koll på hans skolgång, nu är det helt omöjligt. Han jobbar inte (vi har inte krävt det från honom heller), det enda som behövs av honom är att ta hand om skolgången.

Sista året gick han och läste 6 ämnen, klarade av alla – trodde vi. Igår fick vi veta att han har inte gått till skolan alls. Ställer man honom mot väggen så hävdar han bestämt att han har gjort det och att han har klarat av allt. Han gör det så trovärdigt att det inte går att tro något annat.

Jag har tålamod, jag kommer försöka och inte ge upp men jag undrar bara om och när han själv kommer vakna upp????

P.S. Vi, bägge föräldrar, är högutbildade med jättebra jobb.


Ingrid Gråberg svarar:

Dra en vit lögn, tänja lite på sanningen, ja till och med blåljuga någon rätt upp i ansiktet har nog de flesta människor gjort mer än en gång i livet. Även en enskild lögn kan förvisso få långtgående konsekvenser, men det är först när en person regelmässigt undanhåller sanningen och inte drar sig för att ljuga om någonting som man kan prata om ett problembeteende. Sker ljugandet dessutom lättvindigt och utan att personen får dåligt samvete börjar det snarare att likna ett mindre smickrande personlighetsdrag än ett tillfälligt problembeteende. Hur ser det ut för din son? Handlar det om ett allmänt bedrägligt beteende eller handlar det bara om en skoltrött kille som gör vad han kan för att slippa undan studiekraven? Att 19-åringen låter trovärdig när han far med osanning verkar det inte råda någon tvekan om, men är lögnerna bara kopplade till skolgången eller har ni föräldrar ständigt anledning att misstro honom? Och hur länge har du varit bekymrad över hans beteenden? När började han skolka och när blev du medveten om att han brukar ljuga?

Anledningen till att jag ställer så många frågor är att svaren kan utgöra ledtrådar om man ska försöka förutspå om, och i så fall när, din son kommer ”att vakna upp”, som du uttrycker det. Med det antar jag att du menar att han ska inse att det är bäst för honom själv att ändra sitt beteende – och också göra det.

Lite osäker blir jag dock när jag läser den näst sista meningen i ditt brev, som handlar om hur sonen framhärdar i att han minsann har klarat alla sina studier. Du skriver att han ”gör det så trovärdigt att det inte går att tro något annat”. Det skulle kunna tolkas som att han argumenterar så övertygande att du faktiskt tror honom, eller åtminstone känner dig osäker på vad som stämmer med verkligheten och osäker på om han själv ens är medveten om att han ljuger. Men det kanske är mer troligt att det här är ditt sätt att understryka hur trovärdig sonen kan låta när han håller fast vid sin version, trots att han är överbevisad.

Eftersom det är mycket som jag inte vet om er situation är det förstås vanskligt att försöka förutse om/när ett uppvaknande kan ske. Jag tycker dock att jag har tillräckligt med information för att konstatera att man bör se allvarligt på 19-åringens beteende. Han har trots allt lyckas föra sina välutbildade föräldrar bakom ljuset under minst ett år.

Att ha tålamod är i många situationer väldigt bra, men i det här fallet bör du nog fundera över om det verkligen är rimligt att ha ett fortsatt tålamod med lögnerna. Det kanske är dags att ljugandet får konsekvenser av något slag. Spontant tänker jag på 19-åringens ekonomi. Han har inget jobb och borde inte ha fått något studiebidrag om han skolkat och inte klarat av några kurser. Så hur får han tag i pengar? Fyller ni på hans konton/plånbok, köper ni det han behöver eller avstår han från allt vad kläder, prylar och nöjen heter? Eller kan man misstänka att han har inkomster från någon olaglig verksamhet?

Är det ni som förser sonen med pengar kanske det är dags att strypa den tillförseln. Misstänker ni olaglig verksamhet kan det bästa på längre sikt vara att kontakta polisen.

Förutom att räta ut frågetecken kring den ekonomiska situationen finns det anledning att fundera över vad sonen har gjort på dagarna, istället för att gå till skolan. Har han bara hållit sig undan för att han är rädd att ni ska bli arga eller besvikna om han inte klarar skolan? Handlar det om att han är luststyrd och har ägnat dagarna åt att umgås med kompisar? Har han använt tiden till att spela dataspel eller spela om pengar? Använder han droger? Jobbar han svart? Begår han kriminella handlingar? Vad gör hans kompisar?

Ja, det finns många frågetecken att räta ut och det är inte så lätt att få information om sina myndiga barn. Däremot har man som förälder all rätt i världen att ställa krav även på vuxna barn så länge de bor hemma. Så nästa gång du ställer din son mot väggen: backa inte förrän du fått bevis på att förklaringarna stämmer och se till att beteenden får konsekvenser.

Avslutningsvis vill jag också påminna om att er försörjningsplikt har upphört i och med att sonen är myndig och inte längre studerar på gymnasienivå. Det innebär att han inte kan ta för givet att ni ger honom tak över huvudet, utan att han behöver göra minsta ansträngning för att bidra till hushållets skötsel och finansiering.

Vänlig hälsning,