Min exmake hindrar mig från att träffa min dotter
Under de sista åren av vårt äktenskap blev jag och yngsta dottern (snart 11 år) störda av min man när vi umgicks. Han kritiserade mig för att prata med henne för länge när jag nattade henne, avbröt mig när jag läste sagor, krävde att jag skulle hjälpa honom med något när jag och hon tittade på film, trängde sig emellan oss när hon var ledsen och jag tröstade henne, stressade oss när vi kramades mm. Till slut drog hon sig undan mig varje gång hon hörde att han närmade sig.
Han bekräftade henne när hon gav mig tillmälen, när hon vägrade att göra något jag bad henne om och sa att han förstod henne när hon slog mig. Om han blev arg på mig så tog hon ofta honom i försvar. När han blev arg för något stack han ofta iväg hemifrån ett par timmar och började efter en tid att ta henne med sig.
Nu bor hon hos honom mot min vilja. När jag ringer säger han att hon inte vill prata med mig. Enligt vår andra dotter brukar han säga, så att barnen hör, att hon inte tycker om mig och inte vill vara hos mig. Han hävdar att hon inte vill bo hos mig och att han inte vill tvinga henne och påstår att han behöver skydda henne från mig.
Han smutskastar mig också inför lärare m fl. Även hon har hittat på historier om vad jag har gjort som hon berättat för grannar och lärare vilket ledde till polisanmälan (lades ner efter förhör).
Jag får en känsla av att han "hjärntvättat" henne för att hon ska ogilla mig. Vad ska jag göra?
Jenny Klefbom svarar:
Att föräldrar använder sig av barn i kampen mot sin partner är tyvärr inte helt ovanligt. Just det du beskriver; att den ena föräldern uppmuntrar barnet till att bete sig kränkande och ta avstånd ifrån den andra föräldern – i kombination med att hen samtidigt knyter barnet hårt till sig i en beroenderelation är hur det då ofta kan se ut.
Några saker slår mig då jag läser ditt mejl. Det du beskriver av ert gemensamma liv före skilsmässan låter inte som helt normala och harmoniska familjeförhållanden. Dels verkar barnen ha fått bevittna en väldig massa kränkningar som din före detta man utsatte dig för regelmässigt. Men inledningsvis verkar mannens agerande också ha syftat till att er gemensamma dotter inte skulle få de trygga stunder av omsorg som du erbjöd henne. Successivt gick han sedan över från att missunna henne närhet, till att dra in henne som en medaktör i sina trakasserier av dig.
Om man går bakom dessa beteenden så hittar man psykologiska mekanismer som handlar om att erbjuda – eller dra bort – närhet som ett slags intrikat belöningssystem i syfte att modellera fram vissa värderingar och beteenden hos barnet. Men den samvaro som erbjuds blir inte den ovillkorliga kärlek som barn behöver, utan tvärtom en hårt styrd och villkorad kärlek som måste förtjänas genom att visa ”lojalitet” och utföra kränkningarna mot dig i pappans ställe. Det är ett mycket destruktivt relationsmönster som bygger på barnets skräck för att bli övergiven, och inte längre få någon kärlek.
Samtidigt som detta har pågått så har flickan dagligen med egna ögon kunnat se hur det går för den som hamnar ”ute i kylan”, nämligen där du befann dig, och jag tänker mig att det är den sista plats på jorden som ett litet barn vill hamna på. För att få vara föremål för pappans välvilja är man i ett sådant läge beredd att gå nästan hur långt som helst.
Man kan alltså säga att er dotter växte upp med en enorm press på sig, men också med mycket dysfunktionella förebilder i sina båda föräldrar och deras inbördes relation.
Det du skriver skulle ju också kunna tyda på att du själv har gjort något som ligger bakom både pappans och flickans avståndstagande, men eftersom du inte tar upp något sådant så förutsätter jag helt enkelt att du är som de flesta föräldrar och har både goda och mindre bra sidor.
Vad du däremot verkar ha brustit i är förmågan att sätta upp gränser kring dig själv och hålla på din integritet. Du skriver inte hur du hanterade pappans kränkningar, men jag tänker att du nog hade haft anledning att separera från mannen långt tidigare än du gjorde, eftersom du skriver att det var på det här viset i flera år innan er separation. Väldigt få människor skulle stå ut med att leva med sådan behandling som ett regelbundet inslag i familjelivet.
Det är omöjligt för mig att spekulera över varför din exman hyser ett sådant oresonligt hat mot dig. Frågan är om du vet mer om saken? Lider han av ett sjukligt kontrollbehov? Har han fixerat sig vid någon gammal oförätt som du utsatt honom för? Är han svartsjuk? Har han ett enormt bekräftelsebehov som ständigt behöver fyllas av alla möjliga människor runt omkring honom? Som du ser så söker jag orsakerna främst hos honom, och inte hos dig eller i er relation. Jag tänker nämligen att det du beskriver är så allvarligt att det tyder på en störning eller psykisk ohälsa av något slag. Hans agerande är helt enkelt inte ett normalt sätt att vare sig lösa sina konflikter, eller få sina behov tillgodosedda på.
Det här är förstås en viktig sak att ta med i tankarna, när du funderar över vad du kan göra. För om du har med en allvarligt psykiskt störd individ att göra så gäller inte riktigt normala relationsråd. Då måste man också förstå och ta med störningen i beräkningen. Och tyvärr har man ganska liten chans att med vanlig logik och sunt förnuft rå på en djupt störd personlighet.
Vad jag kan rekommendera dig när det gäller din och dotterns relation är först och främst att inte ge upp dina försök till kontakt trots hennes kallsinne. Även om hon fortsätter att avvisa dig nu, så kommer det kanske en tid när hon inser att du aldrig svek, utan fanns där hela tiden för henne. Fortsätt alltså att kontakta henne på de vägar som går, skicka kort, presenter och gå på utvecklingssamtal och föräldramöten. Din flicka börjar också bli stor nu, och det borde därför finnas kontaktvägar som inte kontrolleras av hennes pappa.
En annan viktig sak är att du måste återupprätta din värdighet inför din dotter. Det är svårt för ett barn att se sin ena förälder kuvas och trakasseras av den andra. Håll dig för god för att hunsas av pappan och acceptera inte hans regler och påbud som någon slags lag som du måste lyda. Säg ifrån om han har ett kränkande språkbruk mot dig osv.
Känner du att relationen mellan far och dotter fortfarande är osund, och att han på något sätt förhindrar henne att leva och utvecklas på ett bra sätt, så har du också möjlighet att göra en anmälan till socialtjänsten om detta.
Läs också gärna svaret på en tidigare besvarad fråga: När ett barn inte vill träffa den ena föräldern
Vänlig hälsning,
