10/21/2014

Separationsångest när jag ska åka ifrån mina föräldrar

Jag är en kvinna på 30 år som bor i Skåne. Jag har två äldre syskon, varav den ene bor i Värmland och den andra i Stockholm. Vi är uppväxta i Värmland allihopa och våra föräldrar bor fortfarande där.

Nu till mitt problem: jag träffar min familj hyfsat ofta med tanke på avståndet. Det blir nog 4-5 ggr per år och då bor vi oftast tillsammans några dagar hemma i mina föräldrars hus. Problemet är när vistelserna börjar ta slut och det är dags att åka hem. Jag känner en fruktansvärd separationsångest och tycker att det är så sorgligt att vi inte bor på samma ställe allihopa och kan umgås på vardagarna. Jag vet att min syster känner likadant och vi har pratat om det, men vi "kommer ingenvart" utan sörjer bara att det är som det är.

Ibland kommer tankar om att flytta till Värmland, men varken jag eller min sambo känner någon utöver min familj där, jag trivs inte överhuvudtaget och skulle i långa loppet inte må bra av att bo där. Vi har alla våra vänner, våra jobb och trivs jättebra här i Skåne!

Nu ska vi snart få barn och jag känner att mina föräldrar tycker det är ännu jobbigare nu (och jag med). Det känns oerhört sorgligt att mitt barn inte kommer träffa mormor & morfar lika mycket som farmor & farfar. Det blir inte lättare av att mina föräldrar påpekar hur långt det är hit heller...

Hur ska jag komma över denna sorg över att vi inte bor på samma ställe och kunna njuta till fullo när vi väl ses?


Liria Ortiz svarar:

Jag tror att många som läser din fråga känner igen sig i ditt dilemma. Att vi av olika skäl som vuxna är i en situation där vi måste leva på långa avstånd från viktiga personer för oss. Som föräldrar, syskon och nära vänner. När vi blir äldre kan det även bli våra barn som vi får uppleva hamnar långt ifrån oss.

Du använder ordet separationsångest. Inom psykologin betonar man att det finns separationsångest av olika slag och intensitet. Ibland är den mycket stark, och troligen ett uttryck för en otrygg anknytning till sin omgivning. En separationsångest av detta slag kan leda till svårigheter att till och med lämna hemmet och vara borta från anhöriga. Särskilt barn kan under någon period ha separationsångest av detta slag.

Men din separationsångest uppfattar jag som en konsekvens av en ganska naturlig upplevelse av ambivalens. Som tränger sig på när det blir ofrånkomligt att du ska lämna ett par älskade föräldrar. Sorg och saknad är starka känslor, och de infinner sig förstås i den här situationen. Spontant vill du inte lämna. Samtidigt är det som det är. Du och din sambo har era arbeten och ert boende någon annanstans. Så lämna måste ni. Mitt råd till dig för att bättre kunna hantera din sorg och ”njuta till fullo” när ni är tillsammans med dina föräldrar är att du gör det ännu tydligare för dig att du inte bara gör det du måste göra, utan att du också gör det som är rätt och rimligt att göra. Så här tänker jag. Tillämpa acceptans för hur ditt liv är nu som vuxen. Du har byggt dig ett bra liv. Med vänner, arbete och du bor på en plats där du trivs ”jättebra”. Var stolt över det. Du har uppenbart gjort flera bra livsval. Men sanningen är ju att även bra livsval kan innebära förluster. Som i ditt fall att du inte kan bo där dina föräldrar bor. Men vår existentiella utmaning som vuxna är ju att ibland göra val som innebär en del nackdelar. För att kunna göra det som är rätt och riktigt i en annan och viktigare mening. Att påminna oss om det hjälper oss att lättare släppa taget om våra ambivalenta känslor och det ältande och grubblande som de ofta för med dig.

Ett sätt att göra rimligheten i sina livssval ännu tydligare för sig är att skriva ner en beslutsbalans. De flesta av oss är visuella och finner det hjälpsamt att skriva ner för att få en överblick av hur vi tänkt när vi gör våra val. Gör så här om du vill pröva detta sätt: - Gör två kolumner på ett papper. - Skriv som rubrik för den ena Nackdelar av att inte bo nära mina föräldrar, och för den andra kolumnen rubriken Fördelar med att bo som jag gör. - Börja sedan lista hur du tänker och känner i respektive kolumn. Ge dig tid. Resonera kanske med din sambo, och gör detta till en gemensam beslutbalans om du vill.

Att göra på detta sätt är att på ett ärligt sätt kartlägga att våra val nästan alltid innebär både fördelar och nackdelar för oss. Men att vi får vara nöjda med våra val och acceptera dem när fördelarna ändå överväger nackdelarna. Mångas erfarenheter är att när ambivalensen och grubblandet tränger sig på kan det vara en hjälp att minnas sin beslutsbalans och friska upp den i minnet.

Men sorgen då? Den kommer nog ändå att finnas kvar till del. Hur ska du hantera den? Så att du kan njuta fullt ut när ni är hos dina föräldrar? Här är ett råd. Försök inte att tränga undan sorgen. Då bara ökar den. Möt den istället öppet. Lyssna på den. Beskriv den. Det paradoxala som händer då är att den minskar. Den försvinner inte helt, men man får den på viss distans. En trolig förklaring till det är att man när man börjar sätta ord på en känsla som till exempel sorg förflyttar vi oss psykiskt från känslohjärnan till pannloberna, som är platsen för våra kognitiva förmågor. Det lugnar ner oss, gör oss sakligare, mer realistiska och mer ”vuxna”. När vi på det sättet kan rama in känslan i ett större sammanhang. Som för dig kanske kan vara att påminna dig om de livsval du gjort är rätt och riktiga för dig, och de förluster som de samtidigt innebär är en del av livet.

Varma hälsningar och sköt om dig!