Ska vi kräva vidare utredning av vår son?
Min son är 6 år och går i förskoleklass. Han har sedan han var 3,5 år haft BIBASS (Barn i Behov av Särskilt Stöd) i förskolan. Det började med att han var sen med talet, pratade enstaka ord vid 3 år. Nu pratar han obehindrat men förståelsen kan ibland hänga efter. Han har inte heller sökt sig till andra barn i början.
Vi har haft kontakt med en psykolog som misstänker att han har autism och ADHD. Han hade dock helt normal intelligensnivå på WPPSI-testet.
Han är impulsiv men inte direkt hyperaktiv. Han har svårt att koncentrera sig och måste påminnas om saker och ting hela tiden. Han äter ensidigt, har i perioder ätit endast få saker och verkat nästan livrädd att smaka på nya saker. Detta kom vid 2-års åldern. Innan dess åt han allt!
Hans ögonkontakt är också sämre med andra, men har inga problem med detta vad det gäller hans närmaste familj. Inga sömnsvårigheter eller aggresionsutbrott, normal motorisk utveckling, blöjfri vid 3 år osv.
Han har stort kompisbehov nu, söker sig till andra barn och vill hela tiden leka med någon, men på något sätt har han ändå inga kompisar. Barnen verkar undvika honom vilket gör honom ledsen. Han leker fantasilekar och kan sysselsätta sig själv. Dock är dataspel ett stort intresse.
Psykologen vid träffade remitterade oss vidare till barnmott. där vi fick träffa en överläkare som har jobbat länge med NPF-barn. Han sa helt tvärtom och menade på att sonen endast har impulsivitet men ingen autism.
Vem ska man tro på? Ska jag kräva vidare utredning eller avvakta?
Ingrid Gråberg svarar:
Ja, hur vet man vem som har rätt när två personer inom vården ger olika besked. Det är verkligen inte lätt att svara på den frågan. Det är inte heller så konstigt som det kan låta att två olika behandlare kan komma fram till skilda slutsatser. I vissa fall kan det förstås bero på bristande kunskaper och erfarenhet hos den ena personen, men det kan också vara så att man inte har tillgång till samma information. Till exempel kan patienten (i det här fallet din son) ha visat upp olika sidor av sig själv under mötena med respektive behandlare, vilket gjort att de fått olika uppfattningar av honom.
Sedan är det sällan lätt att avgöra om ett yngre barn har en så kallad neuropsykiatrisk diagnos. Det är bara när symtomen är väldigt tydliga och omfattande som man någorlunda snabbt kan känna sig säker på att det rör sig om en varaktig funktionsnedsättning och inte en utvecklingsförsening. Samtidigt kan det vara svårt att avfärda misstankar om diagnoser, eftersom en del symtom blir tydligare när barnet blir äldre och utsätts för mer krav och högre förväntningar. Dessutom kan ett och samma symtom ha flera tänkbara orsaker.
Jag varken kan eller får ställa diagnos utifrån ett brev, men jag kan ta upp ett par exempel från din berättelse och spekulera i hur psykologen respektive läkaren kan ha tänkt.
Att din son har svårt att få kompisar kanske är något som psykologen har tagit fasta på och utifrån det skapat en hypotes om att han har svårt att läsa av och förstå sig på det sociala samspelet. Och hans förhållande till mat kanske har tolkats som att han är rigid. I så fall är steget inte långt till att misstänka en autismspektrumstörning.
Läkaren å sin sida kanske har tagit mer fasta på rapporterna om koncentrationssvårigheterna och impulsiviteten, och halkat in på ADHD-spåret. Och eftersom barn med ADHD ibland kan upplevas som lite väl intensiva av andra, så är det tänkbart att läkaren resonerar som så att det är en hög aktivitetsnivå och impulsiviteten som är orsaken till relationsproblemen.
Om det är ungefär så här de har tänkt skulle man kunna säga att både psykologens och läkarens hypoteser är helt rimliga. Men en hypotes är just bara en hypotes, det vill säga ett antagande eller en kvalificerad gissning, som behöver utredas närmare innan man vet om den stämmer.
Att jobba med utredningar kan liknas med att vara en forskare eller en detektiv. Man samlar på sig information/ledtrådar och försöker skaffa sig en så bra bild som möjligt för att kunna bekräfta eller avfärda den hypotes man har.
Det framgår inte i ditt brev vad läkaren har gjort för att kunna avfärda psykologens hypotes om autism. Har han gjort tillräckligt för att kunna göra en tillförlitlig bedömning? Det är mycket möjligt att han har tillräckligt på fötterna, men du har av någon anledning inte blivit övertygad om det, och vet inte om du ska avvakta eller begära en fortsatt utredning. Min rekommendation är därför att du efterfrågar ett nytt möte med läkaren och ber honom förklara närmare vad han grundar sin bedömning på. Den som ställer diagnoser (eller avfärdar hypoteser) måste kunna förklara för patienter och anhöriga hur den har tänkt. Om läkaren inte kan ge dig argument som är tillräckligt övertygande kan du be om en second opinion.
Som jag redan varit inne på så är det sällan direkt uppenbart vad symtom beror på och det är verkligen inte enkelt att avgöra hur ett barns utveckling kommer att fortskrida. Därför kan även den skickligaste utredaren göra felbedömningar. Och när små barn beter sig på ett sätt som är svårtolkat kan det vara en god idé att avvakta och se tiden an ett tag. Att se vilket håll utvecklingen tar och göra en förnyad bedömning i ett senare skede.
Å ena sidan är det mycket viktigare att din sons hjälpbehov tillgodoses än att han får en diagnos. Å andra sidan kan en korrekt bedömning öka chanserna att han får rätt slags hjälp. Upplever du att ni föräldrar och pedagogerna i skolan kan erbjuda sonen ett gott stöd kan du ha lite is i magen och avvakta. Känner du dig orolig, frusterad och rådvill tycker jag definitivt att du ska ringa och boka ett nytt möte med läkaren.
Vänlig hälsning,
