1/15/2015

Små barn med växelvis boende – hur ofta ska de byta?

Jag har fått uppfattningen om att barn under tre år skall man försöka växla oftare än varannan vecka mellan föräldrarna. En tumregel som jag känner till från (Jenny Klefbom m.fl.) är att barnen bör stanna hos ena föräldern max en dag per barnets ålder, i år räknat. De vill säga att en två-åring skall man växla varannan dag och en tre-åring var tredje dag osv.

Min Ex tycker dock att det är antal miljöombyten som förvillar för barnen och är skadliga. BBiC (Barns behov i centrum - Socialstyrelsen) stödjer delvis henne i detta med motivationen att det inte finns någon forskning som stödjer detta. Att alla tycker olika och att det är från barn till barn.

Kan ni snälla reda ut detta som tydligen ingen kan svara på?


Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår din och ditt ex villrådighet, då det verkligen förekommer olika råd på detta område. Och din iakttagelse att ingen verkar kunna ge ett rakt och entydigt svar på din fråga stämmer också, och beror förstås på det som socialstyrelsen skriver, nämligen att det inte går att ge entydiga råd utan att man måste göra en särskild bedömning i varje enskilt fall. Och dessa bedömningar, som då ska utgå ifrån både barnets och föräldrarnas olika förutsättningar och en mängd andra omgivningsfaktorer, kan verkligen resultera i väldigt olika boendearrangemang i slutänden.

Det vi psykologer och andra barnexperter alltså kan hjälpa till med är främst att resonera med föräldrar med utgångspunkt i våra kunskaper om barns förmågor och utveckling i olika åldrar, och hur psykologiska mekanismer såsom exempelvis anknytningen fungerar. Förhoppningsvis kan det hjälpa föräldrar att fatta välgrundade beslut som fungerar i just deras liv, och för just deras barn. En grundförutsättning för detta är förstås att de separerade föräldrarna har en förmåga att samarbeta och kompromissa.

Jag skulle vilja börja med att reda ut ett missförstånd som verkar ha uppstått. Du har hört att en tumregel är att barn bör stanna hos den ena föräldern lika många dagar som barnet är år gammalt. Något sådant råd har jag aldrig hört, och definitivt aldrig gett själv. Däremot är det vanligt att man från BVCs sida resonerar i de termerna när det gäller att små barn ska sova över hos ”barnvakter” som de inte känner så väl.

Om en ettåring alltså ska sova över hos farfar för första gången så är det bra om det bara blir en natt. Detta under förutsättning att barnet inte har en tajt anknytningsrelation till farfar och kanske vistas i hans hem var och varannan dag, för i ett sådant läge kan det fungera med flera nätter om barnet – och farfar - är uppenbart trygga med situationen.

Samma sak gäller förstås då en ettåring ska sova över hos sin pappa för första gången, om barnet tidigare bara har haft sporadisk kontakt med sin far. Det är ju inte det biologiska släktskapet som spelar någon roll, utan hur mycket kontakt man har haft. Det är av den här anledningen som det inte är att rekommendera att föräldrar till små barn åker iväg på veckolånga charterresor och lämnar sina småttingar i någon annans vård.

När det däremot gäller frågan om hur man ska dela upp boendet mellan två föräldrar som båda har starka relationer till sitt barn så är det andra faktorer som man måste ta hänsyn till. Dels är det förstås viktigt hur vardagen såg ut innan separationen. Det blir en väldigt stor omställning för ett barn i förskoleåldern att plötsligt bo med en förälder som tidigare kanske knappt har bytt en blöja, och aldrig har varit föräldraledig. I en sådan situation är det dessutom troligt att föräldern kommer att känna sig tafatt och inte riktigt veta hur olika situationer ska hanteras, vilket ökar känslan av otrygghet för barnet.

En annan omständighet tar du själv upp: Det är jobbigt för alla människor att ständigt bryta upp och aldrig kunna slå sig till ro. Det gäller inte bara att föräldern ”byts ut”, utan även att byta leksaker, säng, resväg till och från förskolan, rutiner, grannkompisar och allt annat som följer med flyttarna utgör förstås en påfrestning. Och allra jobbigast är det förstås för den som är så liten att den inte riktigt förstår allt som händer och som inte kan påverka och vara med och bestämma på grund av sin litenhet.

En lösning som en del föräldrar därför har hittat och som är väldigt barnvänlig, är att i stället låta barnen ha en fast bostad som föräldrarna flyttar ut och in i varannan vecka. Det kan låta väldigt jobbigt, men vad det i grunden innebär är ju att de vuxna tar det jobbiga för att avlasta sina barn. Och det är ett arrangemang som man kanske behåller under ett eller ett par år, då barnen är helt små.

För att hårddra din fråga lite, så är det helt enkelt inte så bra för små barn med dessa ständiga flyttar oavsett hur man ordnar med dagarna, och kanske är det därför som ingen vill ge råd i frågan. Å andra sidan är det ännu värre för ett barn att förlora en viktig anknytningsperson, och delat boende – på det ena eller andra sättet – är därför oftast den bästa, eller kanske den minst dåliga, lösningen. Men med delat boende menas inte millimeterrättvisa. Med riktigt små barn är det oftast bäst att barnet får ha sitt huvudsakliga boende hos en förälder, men tät kontakt med och täta vistelser hos den andra.

Hur ni löser just er situation är en fråga mellan er föräldrar. Och det som kommer att vara viktigast för era barn nu och i framtiden är inte de exakta arrangemangen, utan att ni i samförstånd förmår hitta en lösning som ni båda tror på och kan leva med.

Vänlig hälsning,