Kan barnen komma över mitt skov?
För 1 år sedan togs jag in på psyket i 2,5 månad, efter ett mansikt/psykotiskt skov. Innan jag togs in så var jag under lång tid väldigt arg och irriterad på min fru och mina barn. Jag tålde inte ljud överhuvudtaget och de psykotiska tankarna snurrade i skallen. Jag diagnostiserades med Bipolär I.
Efter mitt skov har inte barnen förtroende för mig längre. De närmar sig inte gärna mig för kramar, mys mm. Jag är väldigt nerstämd av att det är såhär när jag ser min fru med barnen. Samtidigt vill jag göra något åt det så det blir som förut.
Jag har försökt förklara för barnen att jag var sjuk då men frisk nu. De verkar förstå det men ändå inte i praktiken dvs att jag är "gamla" pappa igen. Jag har förklarat att jag kanske blir sjuk igen men jag gör mitt bästa för att allt inte ska bli så.
Min fråga är: Hur gör jag för att få tillbaka barnens förtroende?
Jenny Klefbom svarar:
Du har haft en riktigt tuff tid i ditt liv, och som om det inte vore nog så drabbas du nu dubbelt genom den försämrade kontakten med dina barn. För att det ska kunna ske en förändring finns det flera saker som du och kanske även barnens mamma, kan göra.
Först och främst tänker jag att det nu, när du har förmågan till det, är viktigt att du anstränger dig för att leva dig in i hur allt detta har varit för dina barn. Jag vet inte så mycket om hur din psykos yttrade sig, och jag vet inte heller hur gamla dina barn är. En viktig sak är om din sjukdom ibland kunde göra dig skrämmande i barnens ögon. Tog din ilska och irritation sig till exempel uttryck i vredesutbrott? Gick den någonsin helt överstyr så att du brukade våld mot barnen eller din fru? Om så har skett är det begripligt om barnen är avvaktande, helt enkelt för att de är rädda.
Men det är inte alltid som det är det mest uppenbara som har skrämt mest. En förälder som själv är väldigt rädd, gråter förtvivlat, gör saker som är farliga för honom själv eller beter sig irrationellt och konstigt kan vara lika skrämmande som en arg och hotfull förälder. Ibland är det, när man frågar barn, någon liten detalj som de har fäst all sin oro och rädsla vid, som man kanske inte alls själv har tänkt på. Om de var oroliga för dig så kanske det allra läskigaste var när du gick ut genom dörren. Kanske var det dina och mammans bråk som var mest skrämmande, eller det faktum att du försvann ifrån familjen under den tid du låg inlagd.
Om du känner att du är stark nog, så tror jag att det vore värdefullt för dig och dina barn att samtala kring deras upplevelser. Det är betydligt viktigare att de får en möjlighet att uttrycka sina minnen, tankar och känslor, än att de får höra de vuxnas ”förklaringar”. Men om det ska bli ett bra samtal så krävs det att du står ut med att lyssna och ta emot utan att gå i försvarsställning, bli upprörd eller bortförklara deras upplevelser.
En annan sak är din frus roll i allt detta. Det är helt begripligt att det tar tid för dina barn att återfå sitt förtroende för dig. Men det kommer att försvåras väldigt om inte heller din fru känner att hon har tillit till dig och till den nuvarande situationen. Det är hon som kan vara förebild i detta, och genom att ”lämna över” barnen mer till dig signalerar hon att hon har förtroende för dig. Det är alltså just i de situationer som nu gör dig mest nedstämd, när din fru är med barnen, som hon måste börja bjuda in dig i deras gemenskap. Självklart ska hon inte tvinga barnen på dig, men genom att själv visa sina ömma känslor för dig i dessa situationer kommer de också att bli mer öppna.
Om det är så att ditt sjukdomsskov kantades av bråk och konflikter mellan dig och din fru, så kanske lösningen på dina barns bristande förtroende faktiskt ligger i att du och din fru stärker er relation. Har din fru fått hjälp som anhörig att förstå det hon har varit med om och bygga upp redskap inför framtiden? Om ni har problem i er relation finns också möjlighet att få hjälp från familjerådgivningen.
Slutligen vill jag nämna att det på flera håll i landet finns stödgruppsverksamhet för barn till psykiskt sjuka föräldrar. Sök på nätet, eller ring till BUP där ni bor och fråga om något sådant finns i ert närområde. Den diagnos du har kan ju, som du själv skriver, leda till nya skov, och att delta i en stödgrupp kan alltså fylla funktionen att man är bättre rustad inför framtiden.
Vänlig hälsning,
