5/18/2015

Kan man bygga upp sig själv igen?

Jag mår väldigt dåligt. Jag är 19 år och har genom åren lidit av depression till och från, övervikt och självhat, social fobi, utanförskap, anorexi och extrem ångest. Nu känner jag mig så otroligt skör. För några månader sedan bröt jag ihop totalt. Grät varje dag i två veckor, visste knappt vem eller var jag var. Var livrädd för att jag förstört mig själv totalt. Mentalt, alltså.

Jag känner mer och mer att hoppet är ute för mig. Så mycket sorgsna minnen jag har, som jag bara förträngt och jag vet bara inte hur jag ska bearbeta dem. Min familj är fantastisk. Därför har jag också enorma skuldkänslor över att jag mår som jag mår och att det är de som får ta hand om mig när jag gråter.

Minnena jag pratar om handlar mest om utanförskap. Jag har så plågsamma minnen av skolan pga min sociala fobi. Har blivit så utanför i allt. Samtidigt som jag har extremt höga krav på mig själv, alltså inom allt. Särskilt då skolarbete.

Känns som att jag gått miste om livet. Som att allt har skett så snabbt, och nu står jag här idag; 19 år gammal och livrädd. Inte alls sådär "hungrig på livet" som man "ska vara". Mår också dåligt för att jag låtit (och låter) min ångest få förstöra så många stunder i mitt liv.

Min mamma vill att jag ska gå i terapi, men jag tror inte det hade hjälpt. Ett av mina stora problem är mina overklighetskänslor. De är nästan konstanta och har varit det sedan jag bröt ihop.

Det känns verkligen som att ingen kan hjälpa mig.


Ingrid Gråberg svarar:

Du beskriver ett stort lidande som pågått under många år och avslutar ditt brev med att konstatera att ditt hopp om att kunna få hjälp av någon är i det närmaste obefintligt. Men bara det faktum att du har tagit dig tid att skriva brevet tar jag som tecken på att det åtminstone finns en gnutta hopp om att få hjälp. Om inte annat så tolkar jag det som att du har en stark önskan om att kunna få må bra. Och jag utgår ifrån att du önskar att din känsla, som säger att det inte finns någon hjälp att få, ska visa sig vara felaktig.

Om jag har förstått allt rätt så har du aldrig sökt eller fått någon professionell hjälp. Detta leder till flera frågor. Eftersom du inte har några egna erfarenheter av psykoterapi, så undrar jag vad som ligger bakom din bristande tilltro till vården. Eller kan det vara så att du tänker att du inte är värd att få hjälp eller att det inte är möjligt att hjälpa just dig?

Sedan undrar jag om det är först nu som din mamma har upptäckt att du mår dåligt. Och i så fall, innebär det att du varit extremt bra på att dölja hur du mår eller beror det på att din mamma (även om hon är fantastisk på andra sätt) har varit ouppmärksam på hur du har det? Eller har din mamma redan för flera år sedan försökt få med dig till BUP, men du har vägrat att följa med?

Hur det än ligger till så är du idag myndig och kan själv bestämma över dina vårdkontakter. Det finns undantag när den fria viljan inte gäller och det är när man mår så dåligt att man är en fara för sig själv eller omgivningen. Då kan det bli aktuellt med tvångsvård, men grundregeln är att man själv bestämmer över när man vill söka hjälp och vilken typ av vård man vill söka.

Eftersom jag aldrig har träffat dig kan jag inte göra en bedömning av ditt vårdbehov, men du har själv nämnt diagnoserna depression, social fobi och anorexi, varav samtliga diagnoser går att behandla med psykoterapi eller läkemedel.

Att olika tillstånd går att behandla är inte detsamma som att alla symtom försvinner helt och hållet, och aldrig mer kommer tillbaka. Det är ingen omöjlighet att det kan ske, men det finns långtifrån några garantier för det. Däremot är sannolikheten hög att symtomen mildras, att de förekommer mindre ofta och att de i mindre utsträckning påverkar livet i stort, om man får adekvat hjälp.

Vad som är rätt hjälp kan ibland ta lite tid att komma fram till. Först behöver man få klart för sig vad de olika symtomen beror på och vad som är det huvudsakliga problemet. En depression kan till exempel vara en direkt följd av att man lidit av social fobi under en längre period. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka om det man gör i sociala sammanhang kan göra att man undviker så många aktiviteter att tillvaron till slut känns torftig och meningslös. Bara för att nämna ett exempel.

När man väl har klart för sig vad man ska behandla blir nästa fråga hur. Vilka terapiformer och vilka läkemedel har bäst dokumenterad effekt? Och vilken metod passar troligen bäst för den enskilda patienten? Ju fler symtom man har, desto längre tid kan det ta att hitta rätt behandlingsform, men bara det faktum att någon lyssnar på de problem man har, och att man upplever att någon anstränger sig för att hitta en lösning på problemen, kan många gånger göra stor skillnad.

För din del tänker jag att det också skulle kunna avlasta dig en del skuldkänslor om du hade möjlighet att prata med en utomstående och slapp känna att du belastar din familj med dina problem (även om familjen inte alls behöver uppleva att det är så). Och med tanke på de symtom och det lidande som du beskriver tycker jag definitivt att du ska ta kontakt med psykiatrin. Har du svårt att lyfta luren och ringa kan du kanske be din mamma om hjälp. Hon kanske både kan ta den inledande kontakten och följa med dig till ditt första besök.

Det finns ingen behandling som kan ge dig tillbaka den del av livet som du känner att du har gått miste om, men du har förhoppningsvis ett långt liv framför dig och JA, man kan bygga upp sig själv igen – även efter en lång tid av psykiskt lidande. Ge dig själv den chansen. Sök hjälp. Kräv att få hjälp. Och ta sedan emot all hjälp du kan få.

Vänlig hälsning,