Matproblem och skär mig själv – Klarar inte att prata om det

Ingrid Gråberg svarar:

Lika säker som du är på att du aldrig kommer att klara av att prata med någon om dina innersta tankar och känslor, lika säker är jag på att du kan klara av det. Jag påstår inte att det är ett enkelt steg att ta för dig. Det finns säkert mer än ett hinder på vägen som du måste ta dig förbi. Hinder som kräver att du tar ordentlig sats för att komma över eller som kräver ett långt och moget övervägande för att tråckla dig förbi, men inga omöjliga hinder. Så vad du kan och bör göra är att försöka ta reda på vad det är som hindrar dig från att öppna upp och prata med någon om dina känslor.

Nu påstår inte jag att själva pratandet löser alla problem eller att alla människor vill eller har behov av att sätta ord på vad som rör sig inom dem. Däremot uppfattar jag det som att du önskar att du kunde förmå dig att prata med någon nära vän eller med exempelvis en psykolog om hur du mår. Och därför tänker jag försöka hjälpa dig på traven genom att ta upp några vanliga orsaker till varför det kan vara så svårt att berätta om sina problem – till och med om den man ska berätta för är en professionell behandlare som har tystnadsplikt.

Många som mår psykiskt dåligt tvekar att ta kontakt med vården för att de inte vet hur de ska beskriva sitt problem eller för att de inte vet vart de ska vända sig. När det gäller det första dilemmat skulle man i princip kunna nöja sig med att ringa och säga att man inte mår bra och sedan hoppas på att den som svarat ställer relevanta följdfrågor och därmed guidar en vidare genom samtalet.

Varken receptionister eller behandlare kan ställa krav på att patienterna ska kunna ge en fullständig beskrivning av sina problem redan vid ett första telefonsamtal. Men om man vill förbereda sig inför telefonsamtalet kan man skriva ner sina symtom, så att man har möjlighet att läsa innantill från ett papper om man blir nervös och tappar tråden. Inom den somatiska/kroppsliga vården brukar läkare till exempel vilja veta om man har ont/har klåda och vilken kroppstemperatur man har. Vid psykisk ohälsa kan symtomen beskrivas i form av tankar, känslor och beteenden. I ditt fall skulle en symtomlista kunna se ut så här: Tänker ständigt på mat och hur min kropp ser ut. Känner mig värdelös, hatar mig själv och känner ångest. Har växlat mellan att hetsäta, kräkas och svälta mig själv så länge att jag inte längre vet vad som är normalt att äta. Har skadat mig själv och är rädd för att göra något ännu värre. Har svårt att öppna mig själv för andra.

Om du så bara fick ur dig ett av ovanstående symtom, så skulle det vara tillräckligt för att mottagaren skulle förstå att du behöver hjälp. Sedan är frågan vart du ska vända dig. Har man självmordstankar bör man vända sig direkt till en psykiatrisk mottagning och är läget akut finns det dygnetruntöppna psykiatriska akutmottagningar. Lindrigare psykisk ohälsa kan man få hjälp med via sin vårdcentral. Är man osäker på om de egna besvären kan klassas som lindriga eller mer allvarliga går det på ett ut om man vänder sig till vårdcentralen eller psykiatrin. Det värsta som kan hända är att man blir hänvisad från den ena mottagningen till den andra. Utifrån de symtom som du beskriver råder det dock ingen tvekan om att dina problem är av mer allvarlig natur.

En annan vanlig orsak till att man inte förmår att söka hjälp, eller berätta om sina problem för sina vänner, är att man skäms och oroar sig för vad andra ska tycka. Kanske är man rädd för att andra ska tycka att man är svag eller konstig. Det är lätt att tro att alla andra alltid mår bra och har koll på läget, men så är det förstås inte. De allra flesta har någon gång tänkt konstiga eller jobbiga tankar, känt sig oroliga, ledsna eller vilsna och gjort saker som de inte är stolta över. Oddsen att den som öppnar sig själv möts av förståelse är därför goda. Och väljer man att berätta om sitt innersta för exempelvis en psykolog kan man dels vara säker på att det som sägs stannar i rummet, och dels vara säker på att personen har goda förutsättningar att förstå det som sägs.

Sedan finns det personer som inte låter sig lugnas av ord som tystnadsplikt och sekretess. Personer som inte litar på någon, utan tvärtom ser varenda människa som en tänkbar del i någon form av hemlig sammansvärjning. De som lider av tvångstankar brukar också vara obenägna att dela med sig av tankeinnehållet. Många skäms för sina tankar, men det kan också finnas en rädsla för att tankeinnehållet ska bli till verklighet om man delger det till andra. Även om man på ett intellektuellt plan inser att det rör sig om tankar som man själv har skapat, så tar känslorna lätt överhanden.

Hittills har jag bara tagit upp exempel på vad som kan hindra oss från att prata om våra tankar och känslor, men det kan också vara så att man faktiskt inte förmår att sätta ord på sina känslor och att man har svårt att skilja mellan olika känslor, och mellan känslor och kroppsliga signaler som till exempel smärta eller hunger. Det här är ett tillstånd som kallas för Alexitymi.

Slutligen vill jag nämna något som du verkar känna, nämligen självförakt. Att känna sig värdelös och till och med hata sig själv kan göra att man inte tycker sig vara värd någon hjälp – varken från vänner eller professionella. Vad det än är som hindrar dig från att prata så finns det hjälp att få och du är självklart värd all hjälp du kan få. Fundera över vilken väg som är minst svår att ta. Törs du ringa till psykiatrin och boka en tid? Eller skulle det gå lättare att först träffa en läkare på vårdcentralen och sedan få en remiss till psykiatrin? Finns det någon nära vän eller släkting som du kan anförtro dig åt och som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården? Kan du, som ett första steg, tänka dig att visa ditt brev och mitt svar för någon?

Du har uppenbarligen en god förmåga att uttrycka dig i skrift. Om du verkligen inte kan förmå dig att prata med någon i nuläget kanske internetbehandling kan vara ett bra alternativ för dig. Självhjälpslitteratur och självhjälpsgrupper via internet kan också utgöra viktigt stöd för dig och alla andra som har svårt att prata öga mot öga med någon. Men våga utmana tanken att du inte klarar av att prata om dina känslor. Fundera över vad som hindrar dig och försök sedan hitta vägar som tar dig förbi hindret.

Vänlig hälsning,