Min rädsla för utanförskap överförs till barnen
Jag har problem att hantera mina känslor kring utanförskap i relation till mina barn. Jag har, och har alltid haft, mycket tankar kring att inte få vara med, hamna utanför, inte vara omtyckt etc. Jag kan få världens magknip om jag får höra att vänner umgås utan mig tex.
Det har blivit betydligt bättre på senare år, men nu mär mitt äldsta barn är fem märker jag att jag istället får dessa känslor kring mitt barns vänner. Om jag tex ser hans kompisar leka ute blir jag stressad över att inte han är med och leker, får magknip och känner mig orolig. Jag märker också att jag försöker pusha honom att leka med de andra och vara med, fast jag har lovat mig själv tusen gånger att inte överföra min ångest på honom. Ändå går det nästan inte att låta bli. Nu vill han tex inte vara med i fotbollsskola som alla andra, vilket är jättesvårt för mig.
Hur ska jag undvika att mina barn blir lika oroliga och rädda för att bli utanför som jag?
Ingrid Gråberg svarar:
Det faktum att du är medveten om hur dina tankar och känslor påverkar ditt beteende är en bra start. Det är nämligen ingen självklarhet att ha den självinsikten. Tvärtom agerar vi många gånger mer eller mindre reflexmässigt, utan att reflektera över varför vi handlade som vi gjorde. Här har du alltså kommit en bit på vägen, i och med att du ser kopplingarna mellan din oro och dina reaktioner.
Nu räcker inte den här insikten för att du ska kunna släppa din oro och exempelvis stoppa dina impulser att pusha sonen att leka. Du skriver att du alltid har varit rädd för att bli utanför och då kan man inte förvänta sig att din oro och dina tankemönster ska förändras från en dag till en annan. Kanhända har du redan full koll på hur rädslan har uppstått och hur den vidmakthålls. Om inte, är det kanske dags att ta hjälp för att få bilden att klarna. Nedan tar jag upp några tänkbara orsaker till rädslan.
Fysisk och psykisk mobbning, liksom utfrysning, sätter djupa spår och påverkar under lång tid framåt den utsattes förväntningar på omgivningen och dennes självbild. Med en negativ självbild är det svårt att lita på att man är betydelsefull i andras ögon. Därför blir man lätt beroende av ständig bekräftelse på vänskapen och blir väldigt uppmärksam på allt som skulle kunna utgöra tecken på att vänskapen är på väg att ta slut.
Rädslan för utanförskap behöver inte ha föregåtts av regelrätt mobbning. Ibland kan en eller ett par enstaka erfarenheter av att bli ordentligt sviken av en kompis vara nog för att skapa svårläkta sår i själen och kraftigt skada tilliten till andra.
Det är också fullt möjligt att utveckla en rädsla för att inte vara omtyckt, och inte få vara med, utan upplevelser av varken mobbning eller kamraters svek. Anknytningen/relationen till föräldrarna kan ha ett finger med i spelet till exempel.
Om något av ovanstående stämmer in på dig vet jag förstås inte, men om du fungerar som de flesta av oss andra gör, så vidmakthålls din rädsla på grund av att den göder sig själv.
När man är rädd för något har man alla tentakler ute och uppmärksammar minsta tecken som kan bekräfta att det finns fog för oron. Det här gör i sin tur att man får upprepade ”bevis” som befäster, eller till och med spär på, rädslan. I ditt fall får du ”bevis” på att risken är stor att hamna utanför och att du inte är så omtyckt, i och med att du till exempel lägger märke till att gemensamma vänner umgås med varandra utan dig – och då drar du långtgående slutsatser av den iakttagelsen.
För att bryta den här negativa cirkeln behöver du gång på gång ifrågasätta dina tankar. Om två vänner umgås utan dig, betyder det automatiskt att de inte gillar dig? Umgås du alltid med alla vänner samtidigt eller umgås du själv med vänner i olika konstellationer och ibland med en vän i taget? Att sonen inte vill delta i fotbollsskolan, betyder det att han känner sig utanför eller kan det vara så att hans fotbollsintresse är svalt? Eller att hans behov av umgänge i grupp inte är så stort? Han kanske till och med ogillar gruppaktiviteter.
Ifrågasätta tankar och hitta alternativa förklaringar kan vara ett bra sätt att bryta negativa tankemönster och ibland behöver man hjälp för att nå framgång.
När det gäller rädsla för utanförskap kan det finnas ytterligare en aspekt att ta hänsyn till och jobba med. Om man inte vågar lita på att man är omtyckt, och därför söker ständig bekräftelse på vänskapen, kan man till slut upplevas som jobbig. Backar då vännerna ökar oron och risken är att man blir än mer krävande i sin jakt på bekräftelse.
Det motsatta kan också inträffa, det vill säga att man inte ens försöker underhålla relationer på grund av att man utgår ifrån att den andre inte skulle uppskatta om man ringde och föreslog ett möte. Rädslan kan med andra ord göra att man tappar förmågan att avgöra vad som är ”lagom” och ”normalt” i en relation, att man inte kan lita på sin magkänsla, utan hela tiden måste analysera såväl andras som det egna beteendet.
Behöver du hjälp med att gå från magknip till en magkänsla som du kan lita på i större utsträckning kan du vända dig till vårdcentralen och be om en samtalskontakt. Privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter finns också att tillgå, men är förstås ett dyrare alternativ.
Vänlig hälsning,
