3/16/2015

Min 11-åring ljuger om min nya man

Jag och min x-man är skilda sedan 2 år tillbaka och jag har en ny man i mitt liv. Min son tycker inte om min nya man och vill inte att jag är tillsammans md honom. Vi hade en kaotisk sommar förra året när min son helt plötsligt hittade på att min nya man hade slängt in honom i en stolpe på studsmattan. Det var 6 andra runt om kring när detta skulle ha inträffat inkl min nya mans mamma så att detta skulle skett utan någon reaktion från någon är inte troligt.

Efter ett tag så började min son få ont i magen när vi umgåtts en stund med min nya man och hans barn. Vi kunde ha roligt och trevligt och då helt plötsligt går min son och kräks. Detta sker ett par gånger och jag försöker förtvivlat få reda på varför han mår dåligt och vad jag kan göra. Svaret är hela tiden det samma, han tycker inte om min nya man och vill inte vara med honom. Förra året gjorde vi inte så mycket ihop utan jag var med min nya man halvtid och med min son halvtid. Vi sågs någon gång ibland med inte så mycket.

Sen bestämde vi att göra ett nytt försök och åkte på en finlandsresa ihop med min nya man och hans 2 pojkar, de är 9 och 13. Vi hade jättetrevligt och roligt ihop som alla vi upplever det. När vi kommer hem säger min son till sin pappa att min nya man skulle tagit strypgrepp på honom vid bankomaten på Finlandsfärjan. Jag och min son sov i en hytt och de andra i en egen. Jag var med hela tiden. Hur får jag min son sluta hitta på saker? Detta är dessutom allvarliga saker? Hjälp mig snälla!


Ingrid Gråberg svarar:

Du är bekymrad över att din son kommer med falska anklagelser mot din nya man och undrar hur du ska få pojken att sluta med detta. Det är fullt förståeligt, eftersom det dessutom rör sig om allvarliga anklagelser, men innan man börjar fundera över hur man ska få någon att sluta ljuga bör man ställa sig frågan varför personen säger saker som inte helt stämmer överens med verkligheten, eller far med direkta osanningar.

Det låter som att du kan vara tämligen säker på att mannen varken har slängt in din son i en stolpe eller försökt att strypa honom på Finlandsfärjan. Däremot skulle han teoretiskt sett kunna ha gjort sig skyldig till något annat som ligger till grund för sonens ogillande. Han skulle kunna ha sagt eller gjort något mindre trevligt eller till och med något riktigt obehagligt. Alternativt skulle det kunna vara så att sonen har misstolkat ett uttalande eller en handling. Med andra ord är det tänkbart att det finns en orsak till den starka aversionen mot mannen, även om han inte medvetet betett sig illa.

Det kan också vara så att det här inte alls handlar om mannen ifråga, utan om relationen till dig, det vill säga att sonen inte vill ha någon konkurrens om din kärlek och uppmärksamhet. Att han helt enkelt är svartsjuk (helt oberoende av vem du är tillsammans med). Eller kan det vara så att han är rädd för att du helt ska försvinna ur hans liv? Eller hoppas han innerligt, liksom många andra skilsmässobarn gör, att hans föräldrar ska bli ett par igen?

En annan möjlig tolkning av de negativa känslorna mot din nya man är att de är ett uttryck för lojalitet mot pappan. Att pojken ser det som ett svek mot sin pappa om han accepterar, eller till och med gillar, din nya partner. Du skriver ingenting om separationen eller om din nuvarande relation till barnets far. Men om det var du som tog initiativet till skilsmässan och pappan fortfarande lever ensam kan det påverka hur pojken förhåller sig till din nya relation. Detta utan att pappan behöver ha uttryckt att han är bitter, svartsjuk, arg eller ledsen.

Ytterligare förklaringar kan finnas, till exempel att pojken generellt har ett stort behov av uppmärksamhet och att han faktiskt måste ta till drastiska åtgärder för att få lika mycket uppmärksamhet som tidigare – innan han fick konkurrens av din nya partner och hans barn. Kan det vara så att din son även i andra sammanhang har en tendens att dra uppmärksamhet till sig genom att krydda sina berättelser och låta fantasin skena iväg lite? Eller är det här ett helt nytt beteende?

Kanske är det så att du redan vet, eller åtminstone anar, svaret på frågan varför din son ljög om knuffen och strypgreppet, men jag tänker att det är viktigt att frågan ställs till pojken. Och att frågan ställs med en genuin vilja att få veta och en beredskap att ta emot svaret, utan att ifrågasätta eller förfäras.

Du har tidigare försökt få svar på varför sonen mådde dåligt i samband med att han kräktes och det enda svar du fick då vara att han inte tyckte om, och inte ville vara med, den nye mannen. Och då är vi tillbaka till ruta ett. Varför tycker sonen illa om mannen? Har mannen gjort sig förtjänt av ogillandet? Är sonen rädd att mista dig? Vill han inte vara illojal mot sin pappa? Är det en fix idé? Eller vad?

Om ljugandet inte är ett generellt problem tycker jag att det är mer angeläget att klura ut vad som behöver göras för att 11-åringen ska kunna acceptera den nya familjesituationen och må bra, än att förhindra fler påhittade historier. Stora förändringar i livet, som skilsmässor och bildandet av nya familjekonstellationer, är mer eller mindre jobbigt för alla inblandade parter. Hur jobbig upplevelsen blir för ett barn beror både på de vuxnas beteenden och på barnets personlighet. Vi har alla olika lätt eller svårt att hantera förändringar. Som vuxen är man ansvarig för att göra förändringarna så lite smärtsamma som möjligt för barnen, vilket kan vara svårt både under en separation och i samband med en ny förälskelse då det egna känslolivet sällan är helt i balans.

Samtidigt som det är självklart att man måste ta hänsyn till barnens väl och ve är det inte rimligt att låta barnen bestämma om, och med vem, föräldrarna ska inleda nya relationer. Däremot är det alltid bra att skynda långsamt med nya relationer när det finns barn med i bilden. Jag vet inte hur fort du introducerade din nya man för sonen, men du har i alla fall tagit hänsyn till barnet genom att huvudsakligen umgås med mannen och barnet var för sig.

Ett sätt att förhindra fler falska anklagelser är förstås att fortsätta hålla isär umgänget, men jag misstänker att du inte ser det som en tillfredsställande lösning på problemet. Vad som krävs för att ni ska kunna fungera tillsammans som en familj är att samtliga inblandade accepterar och respekterar varandra. För att nå dit behöver du först bli medveten om var din son befinner sig i nuläget. Vad tänker han om det som skett och om framtiden? Vad oroar han sig för? Hur känner han sig? Är han ledsen, orolig, arg och/eller besviken? På vem eller vilka? Är det verkligen den nya mannen han är arg på eller är det lättast att rikta ilskan mot honom?

Försök att reda ut hur det står till och lyckas inte du och pappan nå fram till sonen, så tveka inte att ta hjälp utifrån. Många gånger är det lättare att berätta för en utomstående om sina upplevelser – särskilt om föräldrarna inte kommer överens.

Vänlig hälsning,