Min dotter har inga kompisar
Vi har en dotter som snart är 12 år. När hon skulle börja fyran böt vi till en skola med speciell inriktning. Dels för att vår dotter gick i en klass där det var ganska hårt klimat bland tjejerna, men också för att den nya skolan hade väldigt gott rykte.
Vi känner att vår dotter aldrig riktigt har hittat nya kompisar. Hon hänger gärna kvar vid de från gamla klassen. Till saken hör att hon ofta (eller faktiskt för det mesta) får ett nej från dem. Detta har lett till att hon drar sig undan mer och mer. Hon har själv uttryckt att ingen vill vara med henne.
Jag får känslan av att hon från början aldrig gav de nya tjejerna en chans, och nu har det gått för lång tid. Hur kan jag stötta henne och peppa henne till att fortsätta att ta kontakt med kompisar. Hon har enligt lärarna inget problem i skolan, men på helgerna är hon helt ensam, och telefonen ringer aldrig. Hennes självkänsla är på botten, och jag känner mig förtvivlad.
Jenny Klefbom svarar:
Att ha ett barn som verkar ha svårt att få och behålla kompisar är för många föräldrar en stor skräck. Det har att göra med att vi människor är sådana utpräglade flockdjur, vilket vi rent evolutionärt är för vår överlevnads skull. En ensam människa klarade sig inte länge på savannen, prisgiven åt lejon och andra rovdjur. Det är alltså inte konstigt att det väcker primitiva känslor av oro och ångest när man anar svårigheter på just det sociala området hos sitt barn. Turligt nog så lever vi inte på savannen längre, och de sociala möjligheterna är många fler än de var då.
Vad jag tänker att ni behöver göra är att utforska vad er dotters ensamhet egentligen handlar om. Innan ni vet det är det svårt att veta vad hon behöver för hjälp eller stöttning. Och det allra första ni behöver ta reda på är hur hon själv känner inför saken. Du skriver visserligen att hon har uttryckt att ingen vill vara med henne. Men har hon också uttryckt hur hon själv skulle vilja ha det med umgänget med andra? Det hela blir lite kluvet för mig, då du också skriver att du inte tror att din dotter gav sina nya klasskamrater någon riktig chans. Är det verkligen de som har valt bort henne? Eller är det hon själv som av någon anledning avvisar andra barn?
Om ni följer mitt råd, så börjar ni med att undersöka hur hon ser på sin kompissituation. Har hon kompisar att vara med i skolan? Hur tänker hon kring umgänge på fritiden, vill hon ha mer av det och vad skulle det i så fall innehålla? Eller är hon faktiskt nöjd med att umgås i skolan, och sedan vara med sin familj på fritiden?
När ni börjar prata om detta så rekommenderar jag er att lägga bort alla förutfattade föreställningar. Vi vuxna har så lätt att applicera våra normer om hur barn ska känna och leva, medan barn i verkligheten har väldigt olika preferenser och behov. Lägg även bort tanken om dålig självkänsla, eftersom det är viktigt att ni är helt förutsättningslösa när ni pratar med er dotter.
Om det visar sig att flickan vill ha mera kompiskontakter än hon har nu, så behöver ni börja undersöka vad som står i vägen för detta. Har hon för höga krav på kompisar, eller på vem hon kan tänka sig att vara kompis med? Är det något i hennes sätt mot de gamla vännerna som har gjort att de tröttnat på henne? Jag tänker här på sådana saker som om hon i allt för hög utsträckning bara vill umgås på sina villkor, att hon ligger lite efter i utvecklingen i jämförelse med dem, eller att hon aldrig själv tar några initiativ. Identifiera om det finns något som hon behöver jobba med hos sig själv för att kompisar ska bli mer intresserade.
Vidare behöver hon få tips om hur man kan skaffa nya kompisar och var man kan hitta dessa. Hon är så pass stor att många i hennes ålder hittar kompisar som går på andra skolor via sociala medier. Det kanske man gör genom att man har ett gemensamt intresse, eller genom en gemensam bekant. Kanske kan ni tillsammans med henne välja någon i klassen som hon tror skulle kunna vilja följa med henne hem och göra något kul, och sedan planera hur man gör när man bjuder in någon.
Du skriver att ”nu är det för sent”, men det förstår jag inte vad du menar med. I en mellanstadieklass uppstår ständigt nya kompiskonstellationer, och självklart är det aldrig för sent att utveckla nya relationsmönster.
Vad jag menar är att ni föräldrar kan ha en ganska aktiv roll i att utforska och stötta er dotter i hur man gör. Det är inte alla som det kommer helt naturligt för, och en del är fast i gamla sätt att vara mot kompisar som kanske inte längre är helt funktionella.
Slutligen vill jag dock trycka på att ni samtidigt försäkrar er om att er dotter inte är utfryst eller illa behandlad i skolan. Om hon och lärarna ger helt olika bild av hennes sociala situation, så måste ni kräva att få ett möte med pedagogerna så att de kan hålla ett öga på er dotter och på så vis få reda på lite mer om hennes roll i gruppen.
Med vänlig hälsning,
