1/22/2015

Min mamma har fått förföljelsemani

Min mamma tror att fler och fler är ute efter henne, gör inbrott och stjäl kaffebröd, ändrar bilden på TV, höjer stolar i bilen, bokar in besökstider så att de krockar, mixtrar med telefon och en hel massa annat. Nu har hon flyttat men ändå händer en massa saker som är pga konspiration. Det börjde med dumma grannar, nu verkar fler och fler i omgivningen vara ute efter henne. Hon är helt normal i övrigt, i 70-års åldern. Vad ska jag göra som dotter?


Jenny Klefbom svarar:

Du tar upp något som jag tror att många vuxna barn kan känna igen sig i: att deras äldre föräldrar plötsligt uppvisar förändringar i sin personlighet som väcker stark oro hos barnen. Förändringarna kan se olika ut, men den gemensamma nämnaren är att man som barn börjar undrar över hur den gamla egentligen klarar sig, och om man bör göra något för att se till att hen får hjälp. Nästa fråga är förstås vilken hjälp som finns att få och hur man går till väga för att få tillgång till den.

Jag förutsätter nu att det inte finns någon möjlighet att någon faktiskt går och äter kaffebröd och mixtrar med teven, så som det ju skulle kunna vara om din mamma till exempel har en partner där hemma som vill ha det på sitt sätt. Om så inte är fallet, så låter det du tar upp om din mor som att hon håller på att tappa greppet om verkligheten, vilket främst visar sig i en stark misstänksamhet mot andra. Att vara så misstänksam att man tror att andra är inne i ens bostad och bil titt som tätt mest för att ställa till djävulskap är att jämställa med paranoia.

Man skulle alltså kunna fundera över om din mammas misstänksamhet har en psykotisk valör. Om du vet med dig att hon tidigare i livet har lidit av psykossjukdom så finns det all anledning att följa det spåret, men om så inte är fallet så tror jag att det finns andra, mer troliga, förklaringar bakom hennes idéer. Det är nämligen relativt ovanligt att renodlade psykossjukdomar dyker upp för första gången så sent i livet.

Sjukdomar som tvärtom mycket ofta debuterar hos personer i din mammas ålder är demenssjukdomar, och det är inte ovanligt att de åtföljs av vanföreställningar. Nu skriver du att din mamma i övrigt är ”helt normal”. Jag vet inte riktigt vad du lägger in i det, men jag antar att följden av det du beskriver är att hon missar viktiga besökstider, inte klarar av att ringa eller se de program hon vill på teven.

Man skulle alltså kunna se allt från andra hållet: är det i själva verket så att din mamma inte alls fungerar så bra som du tror i vardagen, men att hon själv beskriver allt i termer av att det är andra som ställer till det för henne? Detta kan ske helt omedvetet, då man ju vid demens inte alltid själv är medveten om hur svårt man har att hålla reda på saker och sköta komplexa uppgifter.

En annan möjlighet är att hon själv har märkt hur svårt allt har blivit för henne, men att detta skrämmer henne, eller gör att hon skäms så mycket att hon känner sig tvingad att ha något att skylla på. Ställd inför pinsamma faktum kan även den mest välfungerande vuxna hitta på de mest genomskinliga lögner för att ta sig ur en outhärdligt pressad situation. Även om det sammantaget blir en helt osannolik bild som målas upp, så kanske din mamma i det enskilda fallet tänker att hon kan komma undan med sin bortförklaring. Det händer ju faktiskt att läkare dubbelbokar, eller att någon hantverkare råkar ändra inställningarna på teven. Grunden i detta resonemang är dock ändå att din mamma har svårigheter av något slag som har blivit henne övermäktiga.

Du skriver att din mamma är helt normal, men du skriver inte något om hon har några fysiska sjukdomar. Varför jag tar upp detta är att väldigt många äldre äter mycket mediciner. Och mediciner har ibland oönskade biverkningar, såsom exempelvis glömska, förvirringstillstånd eller till och med hallucinatoriska upplevelser. En del gamla, som kanske inte har fått medicin i tillräcklig omfattning, börjar också överkonsumera alkohol i syfte att dämpa smärta eller oro, för att kunna sova, eller helt enkelt för att stå ut med ensamheten. Detta skulle också kunna vara en förklaring bakom de märkliga upplevelserna.

Ytterligare en möjlig förklaring som jag tänker mig är att det händer att personer i din mammas ålder utvecklar bitterhet och en allmänt fientlig inställning till omvärlden. Det låter inte så sympatiskt när jag beskriver det i de ordalagen, men vad det ofta handlar om är att man går in i en depression när livsomständigheterna ändras till det sämre. Kanske lider man av att inte längre ha den mening med livet som arbetet gav, kanske har man förlorat en livskamrat eller vänner, kanske känner man att kroppen blir svagare och kanske lider man av smärta. Kanske har man inte energin att med gott mod tackla tidigare helt normala påfrestningar – som till exempel en flytt. Mår man psykiskt dåligt, men saknar vana och förmåga att beskriva sina känslor med ord, så kan beskrivningarna ta sig konkreta och långsökta former. Man förlägger det ”onda” i yttervärlden, i stället för att leta inom sig själv.

Jag tänker att din mamma – vad hennes paranoida tankar än beror på – behöver hjälp. Det är ibland mycket svårt att hjälpa paranoida personer just på grund av deras misstänksamhet, som sätter käppar i hjulet.

Om det går skulle jag föreslå att du bokar en tid hos husläkaren för din mamma. Det är förstås viktigt att hon själv är med på noterna, men det är också viktigt att hon bottnar i varför hon behöver träffa doktorn. Kanske kan ni enas om att flytten har tagit på krafterna, och att det skulle kännas skönt för dig om hon lät en professionell person göra en bedömning av hennes mående. Be också att du får prata med doktorn och ge din bild av situationen.

Går din mamma absolut inte med på detta, och problemen fortsätter att öka, så kan du kontakta någon som arbetar med anhörigstöd på kommunen, och få stöttning i hur du kan motivera din mamma att ta emot vård.

Med vänlig hälsning,