Vad ska jag göra med min skolvägrande son?

Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver en väldigt svår situation där du som förälder dessutom har lämnats ensam med problemen, som du inte har förmått lösa. Och jag klandrar dig inte, för en ensam mamma kan knappast rå på en 14-åring som tvärvägrar, då krävs det att alla vuxna kring barnet drar åt samma håll och samarbetar med varandra, vilket inte alls tycks vara fallet för er.

Först och främst kan jag bara beklaga att din sons skola tycks bryta mot skollagen såtillvida att de inte erbjuder det särskilda stöd som både före detta skolan har rekommenderat och som pojkens diagnoser föranleder. Nu har det gått så väldigt långt, men om du har ork och kraft så finns det möjlighet att anmäla skolan till Skolinspektionen, då den bryter mot lagar och föreskrifter.

En komplicerande omständighet är förstås att pojkens pappa också bortser ifrån sin sons behov. Om ni båda är vårdnadshavare så krävs det att ni båda accepterar att er pojke får det stöd skolan föreslår. Nu låter det som att rektorn hade fattat sitt beslut oberoende av vad pappan tyckte, men rent juridiskt så kan skolan inte sätta in stöd som vårdnadshavare motsätter sig. Det finns dock ett undantag från det, och det är om socialtjänsten bedömer att situationen är så allvarlig att de med stöd av lagen fråntar föräldrarna vårdansvaret. Det kan socialtjänsten göra både om det är föräldrarna som brister eller om det är barnet/ungdomen som utsätter sig själv för risker och fara.

Den här lagen tillämpas ofta om ungdomar missbrukar, är på rymmen eller umgås i farliga kretsar. Din sons självdestruktivitet är inte lika utåtagerande och synlig, utan den handlar mer om att hela hans livsstil långsamt bryter ner honom. Tyvärr agerar inte socialtjänsten lika fort då det inte finns någon akut fara. Och tyvärr hänvisar de också ofta till vården, BUP, när det finns eller finns misstanke om psykiatrisk problematik. Det blir ett bollande fram och tillbaka där ingen riktigt tar ansvar och har tillräckliga kunskaper eller resurser för att möta behoven. Och alla, men framförallt förstås barnet, blir förlorare.

Som du säkert förstår av det jag skriver så har jag mött många barn som har blivit hemmasittare, och jag känner mig lite uppgiven inför samhällets oförmåga att möta detta problem. Men – jag har också sett ungdomar som lyfts ur sitt passiva och innehållslösa liv till en bättre tillvaro. Ofta har det då handlat om att man har satt in stora insatser, som någon typ av specialskola eller skola med integrerat boende.

Eftersom jag har mött en del ungdomar i din sons situation, så har jag också börjat skönja vissa mönster kring dessa ungdomar. Ett sådant är att vuxna brukar börja trippa på tå runt ungdomarna. Man är så tacksam för det lilla man kan få ungdomarna att göra att man inte ser hur lite det egentligen är frågan om. Ungdomarna hamnar snabbt i en tillvaro helt utan krav, men föräldrarna befinner sig fortfarande i ett läge där de är tacksamma för minsta lilla, och själva har förvandlats till något av betjänter.

Att föräldrar, som ju helt naturligt gör allt för sina barn, hamnar i detta läge är begripligt. Svårare att förstå är de professionella vuxnas sviktande logiska förmåga. Hur kan man till exempel tänka att ett barn, vars funktionsnedsättning gör att han har svårt att planera, organisera och ha ett konsekvenstänkande, själv ska få planera och enväldigt bestämma över sin undervisningssituation? Visst är det svårt att tvinga en 14-åring, men det är heller inte rimligt att en 14-åring ska tillåtas förstöra sitt eget liv. Det är helt enkelt vuxnas ansvar att stoppa detta, genom att använda sig av tydlighet, rimligt anpassade krav, belöningar och andra konsekvenser.

Du har en tuff resa framför dig, och ska jag ge dig ett huvudsakligt råd så är det att stå på dig gentemot socialtjänsten. De har ansvaret i situationer där det handlar om lagbrott, vilket det gör när ett barn inte går i skolan. Men jag skulle också vilja lyfta en annan fråga som kan vara anledningen till att ni har hamnat där ni nu är, och det är att din son kanske är fel- eller i alla fall otillräckligt, diagnosticerad.

Du lyfter själv möjligheten att han är deprimerad, och det låter inte som en långsökt hypotes. Jag undrar dock också över hur väl ADHD-diagnosen stämmer. Den pojke du beskriver låter ju inte vare sig hyperaktiv eller impulsiv, vilket är viktiga diagnoskriterier vid ADHD. Däremot beskriver du en del beteenden som skulle kunna tyda på autism.

De två diagnoserna, ADHD och autism, går delvis i varandra och symtomen kan yttra sig olika under olika livsfaser. Om du känner att det kan ligga något i detta så skulle jag börja med att se till att pojken utreds. Har du problem med att få hemmalandstinget att göra detta så har du sedan årsskiftet rätt att fritt välja vårdgivare i hela landet. En utredning kan också göras hemma. Poängen med detta är att det är svårt att hjälpa ett barn utan att man till fullo förstår hans svårigheter, hjälpen ser olika ut beroende på problem, och olika diagnoser medför också att man har rätt till olika hög grad av samhällsstöd.

Jag har på inget vis löst dina problem med mitt svar. Men jag hoppas att jag kan ha gett dig några ledtrådar om hur du kan göra för att gå vidare ur ert dödläge.

Vänlig hälsning,