5/11/2015

Min mamma dog – hon trillade ihop framför mig

Min mamma var 45 år gammal när hon dog och detta var för fyra månader sedan. Jag är 17 år gammal och har tagit detta väldigt hårt då jag och min mamma var som bästa kompisar, vi var och tränade hund och helt plötsligt utan förvarning så bara trillade hon ihop, det visade sig sen att det var stora qkroppspulsådern som sprack. Jag har tagit detta hårt och får upp bilden när hon trillar till marken hela tiden. Vissa dagar är det bra men vissa är hemska då jag bara kan bryta i hop, vet inte hur jag ska göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Gång på gång blir man påmind om hur mycket vi människor trots allt klarar av – med eller utan hjälp av andra – men man får inte glömma bort att en del sår behöver lång tid på sig för att läka. Sorg är till exempel ett sånt där sår som det inte går att påskynda läkningen av. Inte heller kan man räkna med att läkningen går framåt hela tiden, utan man måste vara beredd på att det spricker upp ibland. Med tiden brukar dock sprickorna bli färre och grundare och till slut har det bildats ett ärr, som gör att man kan minnas den man mist, utan att bryta ihop. Om du i nuläget har svårt att föreställa dig den dagen, då ditt sår har blivit till ett ärr, så har jag full förståelse för det.

Att förlora en förälder i så unga år är väldigt jobbigt för de allra flesta. Även om man råkar vara en mogen 17-åring, som rent praktiskt är förmögen att klara sig på egna ben, så är man sällan redo att göra det mentalt.

Till och med om man som ung vuxen har flyttat 100 mil hemifrån och umgänget med föräldrarna bara består av enstaka telefonsamtal och gemensamt julfirande så kan relationen till föräldrarna fylla en viktig funktion. Det är ofta föräldrarna man ringer om man råkat illa ut, hamnat i ekonomisk knipa eller blivit sjuk. I bästa fall finns de där som en trygghet i bakgrunden när vuxenlivet tar sin början. Jag gissar att din mamma skulle ha varit en ovärderlig trygghet för dig och dessutom var hon en nära vän och ni verkade ha gemensamma intressen. Därför är det lätt att föreställa sig att din sorg och saknad efter din mamma är enormt stor.

Din mammas död kom också plötsligt, helt utan förvarning. För den som sett en nära anhörig lida av en längre tids sjukdom kan ett plötsligt dödsfall ses som ett mindre plågsamt alternativ – både för den döde och för de anhöriga. Men det är skillnad om en allvarligt sjuk person eller, låt säga, en 90-åring dör, än om en till synes frisk och pigg 45-åring gör det. Har man uppnått den aktningsvärda åldern av 90 år kommer inte döden som en chock för de anhöriga, men när din aktiva 45-åriga mamma trillade ihop under hundträningen måste det ha varit en närmast traumatisk upplevelse för dig.

Av chocken, sorgen och saknaden är det ändå med största sannolikhet chocken som du först kommer att kunna bearbeta och omvandla till ett hanterbart minne. Sorgeprocessen kommer förmodligen pågå under ganska lång tid, men variera i intensitet över tid. Du har själv redan noterat att vissa dagar kan vara bra, medan andra kan vara hemska. Detta är helt normalt, men om de hemska dagarna är i det närmast outhärdliga eller om de inte minskar i antal över tid, tycker jag att du ska söka en professionell samtalskontakt. Går du i skolan kan du vända dig till skolkuratorn, som antingen själv kan erbjuda stöd eller hjälpa dig vidare.

Saknaden kanske aldrig försvinner helt, men det betyder inte att ditt liv kommer att bli tomt och meningslöst. Däremot kanske saknaden gör sig påmind i sammanhang som din mamma varit en viktig del av, och i framtida sammanhang som hon förmodligen skulle ha varit en viktig del av.

Förhoppningsvis kommer det finnas andra betydelsefulla personer i din närhet som kan mildra saknaden. Och den minnesbild som du bär med dig av din mamma kommer också att kunna vara en tillgång i framtiden. Positiva minnen kan få dig att le och kloka saker som din mamma har sagt kan vägleda dig långt upp i vuxen ålder.

Du skriver ingenting om hur ditt liv i övrigt ser ut. Har du en närvarande förälder kvar i livet? Har du syskon? Far- eller morföräldrar? Flick- eller pojkvän? Kort sagt finns det anhöriga eller vänner som du kan dela din sorg med och söka tröst hos? Även om var och en har sitt sätt att sörja på så brukar det kännas skönt att få dela sina upplevelser med någon.

Vissa stunder kanske du vill vara ensam med din sorg och dina minnen, men isolera dig inte. Ta dig igenom det här tillsammans med andra. Prata om det som har hänt och hur det känns. Och prata om din mamma, dela gemensamma och egna minnen av henne med varandra.

Vänlig hälsning,